“Kom hit nu genast!” Mikaels röst skar genom luften som ett varningsskott. “Bryr du dig inte om din dotter? Jag är utmattad av henne!”
Eva höjde sitt champagneglas och log mot Lovisa. Stämningen var festlig caféet var fullt av vänner, skratt, skämt och musik. För första gången på länge kände hon sig inte bara som mamma till lilla Moa, utan som en kvinna.
“För din lycka!” hann hon säga innan telefonsignalen skar genom sorlet.
“Eva, var är du?!” röt en irriterad mansröst i luren. “Barnet har gråtit i en och en halv timme!”
“Jag sa ju att jag skulle bli sen. Lovisas födelsedag, vi kom överens om”
“Det har gått tre timmar, inte två som du lovade!”
Eva lämnade bordet för att inte förstöra stämningen för de andra.
“Ge henne lite vatten, hon är kanske törstig.”
“Jag har försökt! Moa är sjuk, hon behöver dig!”
“Micke, lugna dig. Kolla blöjan. Om den skaver så gråter hon. Jag kommer snart.”
“Nej! Kom hem nu!” Han var nära att skrika. “Bryr du dig inte ens om ditt eget barn?”
“Okej, jag åker lite tidigare.”
Inget svar bara en upprörd avlyssning.
När hon kom tillbaka frågade Lovisa genast: “Har något hänt?”
“Moa gråter, och Micke får panik,” suckade Eva.
“Det är ju normalt!” sa Tessan och viftade avfärdande. “Min Ivar var rädd att hålla barnet de första veckorna också.”
“Min ringer fortfarande vid minsta lilla pip,” skämtade Malin.
“Borde jag kanske åka hem?” sa Eva tveksamt.
“Nej,” sa Lovisa bestämt. “Det här är första gången på tre månader du kommer ut. Låt honom lära sig att vara pappa.”
Hon försökte återvända till samtalet, men i samma stund slets dörrarna upp där stod Mikael med Moa i famnen.
“Där är hon ju!” röt han genom hela lokalen. “Årets mamma! Barnet dör, och hon festar!”
Skrattet dog genast. Alla stirrade på paret, och Eva rodnade.
“Varför gör du så här?” viskade hon.
“Det jag borde ha gjort för länge sedan!” Han vaggade demonstrativt dottern i famnen. “Här kommer jag med den döende ungen till festmamman!”
“Det räcker med cirkusen,” sa Lovisa iskallt. “Dottern är din lika mycket som hennes.”
“Det angår inte dig!” morrade han. “Det är din skull hon sitter här istället för hemma!”
“Unga man, ta det lugnt,” blandade sig en äldre gäst. “Vi försöker avnjuta vår middag.”
“Håll dig utanför!” röt Mikael. “Min fru lämnade ett sjukt barn utan sin mamma!”
Eva tog Moa ifrån honom. Flickan lugnade sig genast i hennes famn.
“Lova, förlåt,” sa hon. “Jag måste gå.”
“Såklart,” hånlog mannen. “Äntligen kom hon ihåg att hon har ett barn!”
“Be inte om ursäkt,” sa Lovisa. “Det är inte ditt fel.”
“Fy fan för dig!” fräste Tessan. “Riktiga män beter sig inte så!”
Mikael ville svara, men kaféets chef kom fram och sa lugnt men bestämt:
“Ursäkta, men ni får lämna lokalen. Ni stör våra gäster.”
***
Hemma drog Eva av Moa hennes tröja och såg det en röd strimma i nacken från klisterlappen.
“Där har vi orsaken. Det skavde bara.
“Och hur skulle jag veta det?” ryckte mannen på axlarna och sjönk ner i soffan.
“Genom att klä av henne och titta!”
“Jag är inte gjord för att vara barnvakt. Det är kvinnogöra.”
Eva snurrade runt.
“Vad sa du just nu?”
“Det jag alltid borde ha sagt,” svarade han kallt. “Jag tjänar pengarna, barnen är ditt ansvar.”
“För en jävla klisterlapp så gjorde du en publik utskällning av mig!”
“Nu lär du dig i alla fall: en mamma hör hemma hemma, inte ute med kompisar.”
“Menar du allvar?” Eva kunde inte tro sina öron. “Jag jobbar hemifrån, sköter tre projekt, tar hand om Moa, lagar mat, städar När får jag leva mitt eget liv?”
“Kallar du det här ‘eget liv’?” fnös han. “Att sitta hemma med ett barn är semester. Försök jobba tio timmar på kontoret, då vet du vad arbete är.”
“Försök att inte sova på flera nätter när barnet skriker!” exploderade hon.
“Åh, vad är det för svårt med det?” viftade han bort. “Mata, byt blöja klart.”
“Varför hittade du då inte ens klisterlappen?” sa hon sarkastiskt.
Han smällde nycklarna i bordet.
“Nu räcker det! Jag drar till Stefan. Behöver en paus från ditt gnäll.”
“Spring du,” log Eva bittert. “Det är vad du alltid gör.”
***
Dörren slog igen. Med Moa, som nu sov lugnt, i famnen packade hon en väska med det nödvändigaste barnvagn, filt, kläder och inom en halvtimme stod hon utanför sin svärmors lägenhet.
“Eva?” Anna höjde förvånat på ögonbrynen. “Vad har hänt?”
“Jag lämnar Mikael. Kan jag bo här några dagar?”
“Kom in. Berätta vad den drummeln ställt till med.”
Eva sjönk ner i soffan och gungade Moa.
“Han ställde till en scen på kaféet, skrek att jag lämnat mitt barn, att hon höll på att dö Men det var bara klisterlappen. Han tittade inte ens efter.”
“Skamligt,” suckade Anna. “Och sen?”
“Sen sa han att barn bara är kvinnors ansvar.”
“Jaså,” sa Anna med kall röst. “Så Moa är inte hans dotter?”
“Det är det som gör mig argast!” utbrast Eva. “Han tror att vara med barn är ‘semester’.”
“Jag, dum som jag är,” mumlade Anna. “Trodde han skulle bli klokare med åren. Men han blev bara värre.”
***
Nästa morgon dök Mikael upp med mörk min.
“Mamma, var är hon? Hon ska genast hem!”
“Hon har inte flytt någonstans,” sa Anna lugnt. “Förklara varför du ställde till en scen på kaféet.”
“Vilken scen? Jag skyddade min dotter!”
“Från en klisterlapp?” sa Anna torrt. “Eva berättade allt.”
“Tro inte på henne, hon överdriver alltid!” Mikael vankade av och an. “Kasta ut henne, hon ska hem!”
“Sätt dig,” fräste hans mor. “Vi behöver prata allvar.”
“Om vad? En kvinna hör hemma!”
“Kom ihåg detta: Eva har rätt att stanna i din lägenhet, för hon är mor till mitt barnbarn. Men du har gjort mig djupt besviken.”
“Mamma, jag försörjer dem ju!”
“Och hon jobbar samtidigt som hon sköter
