Lugna dig, Kalle! Var inte ledsen! I alla fall firade du nyår på ett sjyst sätt!
Här var hemstaden. Kalle steg av tåget, gick över stationsområdet och satte kurs mot busshållplatsen. Han hade inte meddelat sin fru att han skulle komma hem idag.
Humöret var inte på topp, för Kalle hade en obehaglig konversation i väntan med Anna. Frugan skulle säkert klaga igen, säga att han var en självisk skit som inte brydde sig.
Och varför skulle han inte bry sig? Han hade ju försökt gratulera henne på nyårsafton, men hon hade stängt av telefon. Hon var sur!
Tre dagar försökte han nå henne, men hon svarade inte. Då blev han också förbannad och slutade ringa.
Och förresten hon hade inte ens orkat gratulera hans föräldrar eller syster, än mindre honom. Det tänkte han säga rakt upp och ner så fort han kom hem.
Hon skulle inte komma och anklaga honom, hon hade ju sina egna misstag. Som de säger: anfall är bästa försvar.
Kalle morskade upp sig och gick in i trappuppgången med käckt humör.
Lägenheten mötte honom med tystnad.
Hallå! Någon hemma? Anna, jag är här! ropade han högt, men inget svar.
Han kollade köket tomt, sedan ett rum tomt, nästa rum samma sak. Men nu såg han förändringar: barnsängen vid väggen var borta, byrån med skötbord och barnvagnen som Annas föräldrar gett dem försvunnen.
Kalle skyndade till garderoben: Annas sida var tom.
Har hon blivit galen? Lämnat mig? tänkte han.
Han ringde sin svärmor, men ingen svarade. Då försökte han nå Lisa Annas kompis. Inget. Till slut ringde han Mikael Lisas man.
Micke, hej! Kan jag få prata med Lisa? Jag får inte tag på henne.
Lisa och barnet är hos mina föräldrar på landet vi firade nyår där. Dålig täckning där.
Jag åkte hem igår, måste jobba idag. Men de stannar kvar och vilar, svarade Mikael. Varför vill du prata med Lisa?
Jag undrade om hon vet var min Anna är. Jag kom hem från mina föräldrar, men hon är inte här. Alla babysaker är också borta, sa Kalle.
Vänta lite, din fru var väl nära att föda? Åkte du hemifrån under helgen och lämnade henne ensam? frågade Mikael förvånat.
Hon ville inte följa med. Läkaren sa att det var runt 10-11 januari. Vi hann ju.
Grattis, Kalle, du är en riktig pappskalle, skrattade kompisen.
Varför då?
För att du förmodligen är singel nu. Dumhuvud! Ring sjukhuset, hon är nog där.
Tio dagar tidigare:
Jag fattar inte, Kalle, sa hans mamma i telefonen. Varför måste du sitta hemma under helgen? Om Anna inte vill åka, kom ensam. Hon föder ju om två veckor, du hinner tillbaka.
Dessutom kommer hela familjen: moster Vera med morbror Sven kommer, Nathalie med Viktor, Olga med Pelle. Vi och pappa och Vicky med Glenn.
Vicky har bokat ett hotell i skogen för oss fyra dagar, från 30:e till 2:a.
Nyårsafton blir det fest med artister. Jag betalade för dig, du kan betala tillbaka sen. Stanna till jul, åk hem den 8:e. Du hinner hem innan din fru förlossning.
Anna ville inte åka:
Kalle, jag kan föda när som helst. Tänk dig alla festar, och jag får värkar. Hotellet är ju ute i ingenstans kommer ambulansen i tid?
Nej, jag åker inte.
Mamma har rätt, nu för tiden tror kvinnor att graviditet är en sjukdom och att barnafödande är en hjältedåd. Hon fick tre barn och klarade allt utan att gnälla.
Kalle förstod att Anna hade rätt till viss del. Men han tänkte på hur trist det skulle vara hemma på nyårsafton bara de två, med ett enkelt bord (Anna hade sagt att hon inte tänkte laga något fancy). Han blev deppig.
Medan hela familjen dansade och festade, skulle han sitta där. Så han åkte ensam.
På landet var det kul. Vid halv ett, när året redan vänt, gick Kalle ut i lobbyn för att ringa Anna men hon svarade inte.
Okej då, var sur du. Det är ditt eget fel. Du kunde varit här och haft kul, tänkte han.
Nästa dag klagade hans mamma på svärdottern:
Din Anna ringde inte ens för att gratulera oss. Vad är det för uppfostran? Du har skämt bort henne.
Hon fattar inte familj. Vi är här tillsammans, hon är ensam. Låt henne sitta och tänka.
Men Anna hade annat att tänka på den natten. Om hon tänkte på någon, var det Kalle inte svärföräldrarna och deras släkt.
Hennes föräldrar, som fått veta att hon var ensam, bjöd hem henne. De hade ingen stor fest planerad Annas bror jobbade i Stockholm och hade inte ledigt, så de firade bara två.
Nyårsafton klockan nio dukade Anna och mamman bord då började värkarna. Ambulansen kom. Mamman följde med, pappan körde efter.
Anna mötte det nya året på sjukhuset, medan hennes föräldrar väntade i lobbyn. Hon blev mamma till en liten pojke
Kalle följde vännens råd och ringde sjukhuset.
Andersson? Hon skrevs ut igår.
Redan? Har hon fött?
Ja. Första januari, halv ett.
Vem hämtade henne?
Det skriver vi inte i journalen!
Kalle förstod bara hennes föräldrar kunde ha hämtat henne.
Han köpte rosor och åkte dit.
Ringde på. Svärfadern öppnade.
Ja?
Hej, jag är här för att träffa Anna.
Varför?
Jag är hennes man.
Anna! ropade svärfadern. Det är någon kille här som påstår sig vara din man. Vill du prata?
Nej, låt honom gå, svarade Anna från lägenheten.
Svärfadern ryckte på axlarna:
Hon vill inte. Hejdå.
Kalle stod kvar en stund, ringde igen.
Den här gången öppnade svärmodern lång, stark och skärrad. Han var lite rädd för henne.
Förstod du inte?
Låt mig komma in. Jag har rätt
Han hann inte avsluta. Hon slet rosorna ur handen och slog honom i ansiktet med dem.
Din rätt får du höra av en advokat! Ring inte mer, mitt barnbarn sover.
Hon slängde rosorna, stängde dörren.
Kalle gick hem. Under vägen torkade han ansiktet rosorna var vackra, men taggiga.
Hemma ringde han mamma.
De släppte inte in mig, fick inte ens se min son.
Oroa dig inte, Kalle. Din Anna kommer tillbaka. Vart ska hon ta vägen med barn? Ring inte
