Lovisa, men det är ju kallt där på vintern! Vedeldning, man måste bära in ved! Mamma, du är ju från landet, du växte ju upp med sånt. Farmor och farfar bodde hela livet på landet, och det gick ju bra. Och på sommaren blir det underbart trädgård, bär, svampar att plocka i skogen.
Gunilla hade precis börjat vänja sig vid pensionärslivet. Sextio år på nacken, trettiofem av dem som bokhållare på fabriken. Nu kunde hon lugnt dricka te på morgnarna, läsa böcker och inte behöva stressa någonstans.
De första månaderna njöt hon av lugn och ro. Hon steg upp när hon ville, åt frukost i lugn och ro, tittade på tv. Hon handlade när det passade henne, utan köer. Efter fyrtio års arbete var detta en ren lycka.
Dottern Lovisa ringde en lördagsmorgon:
Mamma, vi måste prata. Allvarligt.
Vad har hänt? Gunilla blev orolig. Är allt bra med Linnea?
Med Linnea är allt bra. Jag kommer över och berättar. Oroa dig inte!
Just den meningen fick Gunilla att bli ännu mer orolig. När barnen säger “oroa dig inte”, finns det alltid anledning att oroa sig.
En timme senare satt Lovisa i köket och smekte sin rundade mage. Trettiotvå år, andra barnet på väg, och fortfarande ogift med den där Oskar.
De hade bott tillsammans i fyra år, dottern Linnea växte upp, men ett vigselbevis verkade inte vara viktigt för dem.
Mamma, vi har problem med boendet, började Lovisa och fingrade nervöst på kaffekoppen. Hyresvärden höjer hyran. Vi klarar knappt den nuvarande, och nu ska vi betala tvåtusen kronor mer i månaden.
Gunilla nickade medlidsamt. Hon visste att det var tufft för unga. Oskar jobbade här och där en dag som lastbilschaufför, nästa dag som budbärare, sedan som vakt. Lovisa var föräldraledig med Linnea och skulle snart gå in i sin andra föräldraledighet.
Vi har funderat på att flytta någonstans billigare, fortsatte Lovisa, men ingen vill hyra ut till familjer med barn.
Vad tänker ni göra då? frågade Gunilla och anade redan en listig plan.
Därför är jag här, Lovisa drog nervöst i tröjärmen. Mamma, kan vi bo hos dig ett tag? Bara tillfälligt, såklart. Tills vi sparar ihop pengar, kanske tar ett bolån senare.
Gunilla svalde hårt. I hennes tvåa var det redan trångt, och nu skulle en hel familj med småbarn flytta in, och en till på väg.
Lovisa, hur ska vi alla få plats här? Jag har ju bara två små rum.
Mamma, vi får väl passa in på något sätt. Det viktiga är att vi sparar pengar. Vi betalar trettontusen i hyra nu, fattar du? På ett år blir det hundrafemtiotusen! De pengarna kan vi spara till en kontantinsats.
Gunilla föreställde sig bilden. Oskar med sin vana att gå runt i kalsonger, högljudda telefonsamtal. Linnea med sitt ständiga gråt, leksaker överallt, tecknade filmer på hög volym. Lovisa med magen, humörsvängningar och krav på extra uppmärksamhet.
Var ska Linnea sova? försökte Gunilla hitta förnuftiga argument.
Hon kan sova i barnsäng i vardagsrummet med oss. Och du får det lilla rummet. Du behöver ju inte mycket plats en soffa, tv. Perfekt!
Lovisa, jag har precis blivit pensionär, jag vill ha lite lugn och ro. Jag jobbade i fyrtio år, jag är trött!
Lovisa suckade, som om modern sagt något helt orimligt:
Mamma, varför behöver du lugn och ro vid sextio? Du är frisk och pigg. Andra farmorar i din ålder passar aktivt på barnbarn.
Det lät som en förebråelse. Som om andra farmorar var hjältar, medan hon var egoistisk.
Och förresten, fortsatte Lovisa, du har ju sommarstugan. Den är fin, farmor höll den alltid i skick. Du kan bo där. Frisk luft, lugn, perfekt för en pensionär.
På sommarstugan? Gunilla trodde knappt sina öron.
Ja. Stugan är bra, stabil. Du kan odla grönsaker, odla tomater. Läkarna rekommenderar friska luften för äldre.
Gunilla kände en kall kåre längs ryggen. Sommarstugan låg tre mil från stan, bussen gick bara på morgonen och kvällen.
Lovisa, men det är kallt där på vintern. Vedeldning, man måste bära in ved.
Mamma, du är ju från landet, du växte ju upp med sånt. Farmor och farfar klarade sig hela livet. Och på sommaren är det ju underbart trädgård, bär, svampar i skogen.
Lovisa pratade som om hon erbjöd en semester på lyxresort, inte ett liv på landet utan bekvämligheter.
Men om jag behöver till doktorn? Apoteket? Handla mat?
Mamma, du behöver väl inte åka till doktorn varje dag? En gång i månaden räcker! Och mat kan du handla en gång i veckan, frysa in. Du har ju en stor frys.
Lovisa, och mina vänner då? Grannarna jag umgåtts med hela livet?
Ni kan prata i telefon. Eller så kommer de på besök, ni kan grilla. Skönt ju!
Gunilla lyssnade och kunde knappt tro sina öron! Dottern ville allvarligt att hon skulle bli en ensam sommargäst för att lämna lägenheten till dem? Och presenterade det som om det vore för hennes eget bästa?
Lovisa, hur länge tänker ni bo i min lägenhet?
Åtminstone ett år. Kanske ett och ett halvt.
Ett eller ett och ett halvt år! Att leva med dem i en tvåa eller bo ensam på landet.
Vad säger Oskar om det här?
Han är helt för! Lovisa lyste upp. Han tycker det blir mycket bättre för dig på landet. Ingen stress, inget oväsen.
Du kan läsa böcker eller titta på tv. Oskar erbjöd sig till och med att sätta upp en parabol så du får fler kanaler.
Gunilla såg framför sig hur Oskar generöst funderade över hennes bästa, medan han låg på hennes soffa i hennes lägenhet. Och erbjöd sig “nådigt” att sätta upp en parabol.
Mamma, tänk efter, fortsatte Lovisa, vad ska du ens göra med två rum? Det är bara slöseri. Vi behöver det, vi kan spara och komma på fötter.
När vill ni flytta in?
Vi kan komma imorgon. Vi har inte så mycket saker. Hyresvärden letar redan efter nya hyresgäster, vi måste flytta i slutet av månaden. Det är bråttom.
Gunilla hällde upp mer te med darrande händer. Lovisa satt och väntade, studerade moderns ansikte. I hennes blick stod det tydligt: “Säg inte nej nu, mamma. Skulle du verkligen säga nej
