Jag varnade dig vart du tog pengarna, dit kan du gå och äta middag! Och frukost, förresten, också, sa hustrun och satte sig i stolen med sitt stickande.
Lotta! Är du hemma? ropade mannen när han kom in i lägenheten.
Jag är i köket, svarade Lotta.
Idag hade hon kommit hem tidigare och börjat förbereda middagen.
Mannen klädde av sig, tvättade händerna och gick in i köket.
Varför säger du inget? frågade han.
Vad ska jag säga? undrade hustrun förvånat.
Jag träffade Ebba från din avdelning på vägen hem. Hon sa att ni fått era kvartalsbonusar idag. En fin sådan.
Det stämmer. Men vad har du med det att göra?
Vad jag har med det att göra? Igår ringde mamma och bad om hjälp med huslånet till Linnea. Du sa att vi inte hade pengar. Nu har vi det. Vi kan skicka tio tusen till Linnea, föreslog mannen.
Till vadå? undrade Lotta.
Låtsas inte. Du vet att Linnea har svårt att betala lånet ensam. Jag ringer mamma nu och säger att vi skickar pengarna, sa han och tog fram telefonen.
Stopp! Har jag sagt att jag vill betala din systers lån? avbröt Lotta honom.
Varför inte hjälpa om vi har råd? frågade han.
För det första är det inte *våra* pengar, utan *mina*. En bonus jag arbetat hårt för i tre månader!
Tror du jag slitit från morgon till kväll bara för att göra din syster glad? Var det min enda tanke?
Lotta, hon har barn!
Jonas, *vi* har också ett barn. Moa vår dotter. Om du nu minns att hon pluggar på universitetet och bor i en korridor i en annan stad.
Jag skickar henne pengar varje månad. Har du gett henne en enda krona på två år?
Jag vet ju att du skickar till henne.
Skulle det inte vara trevligt om hon fick något från sin pappa också? En tusenlapp till strumpor, kanske? sa Lotta. Och din syster borde ha tänkt på om hon klarade lånet innan hon tog det.
Men banken godkände det, påminde Jonas.
Klart de gjorde. Banken har smarta människor som kan räkna. De räknade ut att Linnea har råd. Om hon inte har det, spenderar hon bara fel.
Hon går för ofta på salonger och caféer istället för att betala av lånet. Så nej, jag tänker inte finansiera hennes påhitt!
På kvällen hörde Jonas hur Lotta ringde sin mor och meddelade att hon just skickat åtta tusen.
Intressant. För Linnea har du inga pengar, men till mamma varsågod, blev han arg.
Precis, Jonas. Mammas tandprotes gick sönder, hon behöver gå till tandläkaren. Pensionen räcker inte. Dessutom är det *min* mamma, medan Linnea är en främling för mig, förklarade Lotta.
Linnea är min syster! påminde han.
Just det: *din*, inte min. Varför ska jag hjälpa henne?
Då ska jag skicka henne pengar från min lön när jag får den, sa Jonas.
Gör det. Men först överför du tio tusen till hushållskontot, som vanligt, svarade hustrun.
Lotta, jag har tänkt fråga är tio tusen inte för mycket? Kan det inte bli mindre?
Jo, men då blir det makaroner med ketchup till middag, inte köttbullar eller fläskkotletter. Vi kan ju också strunta i att betala hyran eller köpa tvättmedel, log Lotta.
Kan vi inte spara så det räcker till allt?
Försök du. Om du lyckas, lär jag mig av dig, svarade hon.
Samtalet slutade där. Men Jonas trodde ändå att Lotta inte skulle genomföra sitt hot och skickade nästan hela lönen till Linnea.
Han hade fel. Nästa dag, när han kom hem från jobbet, fanns det ingen middag i köket.
Lotta, vad blir det till middag? frågade han.
Kolla i kühlskåpet, svarade hon.
Jonas öppnade kylen: den var tom. Bara en ensam flaska ketchup och två vissna äpplen.
Lotta, det finns inget här.
Verkligen? Vad förväntade du dig? Har du lagt in något? frågade hon. Visste du inte att för att få ut något ur kylen, måste man först lägga in något?
Jag är hungrig, klagade Jonas.
Jag förstår. Men jag varnade dig: vart du tog pengarna, dit kan du gå och äta. Och frukost också, sa Lotta och återgick till sitt stickande.
Jonas fick åka till sin mamma.
Nästa dag kom svärmodern Birgitta för att läxa upp sonhustrun.
Efter en lång utskällning sa Lotta:
Ni ansträngde er förgäves, Birgitta. Jag hörde inget nytt. Jag vet redan att jag är en dålig hustru. Kanske Jonas ska flytta hem till er? Varför behöver han mig?
Prata inte strunt! Gifta kvinnor ska leva med sina män! svarade Birgitta.
Jaha. Så bara *jag* är dålig! Lägenheten är fin, lönen bra, bonusen god bara en sak: jag vill inte dela med er eller Linnea!
Så du tänker lämna min son utan pengar? Då får ni se till honom hela månaden. Kom ihåg: han gillar inte korv. Kyckling vänder han näsan åt också.
Till middag ska det vara fläskkotletter med stekt potatis och sallad. Kanske kåldolmar med extra köttfärs. Ni får lista ut det. Och tvätten får ni också sköta.
Lotta, har du tappat förståndet? Ni levde ju bra förut! utbrast Birgitta.
Ja, ibland till och med väldigt bra, sa Lotta. Tills ni började lägga er i. Ni fick bort Linneas man, nu är det vår tur?
Vad menar du? Vem fick jag bort? blev Birgitta arg.
Vem annars? Ni tjatade: “Henrik är sådan, Henrik gör si och så! Han respekterar dig inte, tjänar lite, har ingen utbildning, liten lägenhet!”
Till slut orkade Henrik inte mer och stack! Nu sitter Linnea ensam med två barn och ett huslån. Nöjd?
Nej, ni blev uttråkade och började med oss! Men jag är inte Henrik jag tål inte länge. Ta tillbaka Jonas, sköt om honom själv. Vem skulle göra det bättre än hans mamma? Eller hur, Jonas?
Nej, Lotta! Jag vill inte skiljas! Mamma föreslog bara att vi hjälpte Linnea, försökte han.
Hjälpte? Då får du bo hos mamma eller Linnea tills nästa lön de får bestämma. Och jag funderar.
Jonas insåg att Lotta menade allvar. Han bodde hos sin mamma hela månaden.
På femte dagen kom han hem.
Lotta
