Mamma, vill du verkligen ge bort vår lägenhet till din brorson? Och sen flytta in hos mig? Det går inte!
Tänk inte ens tanken! Mamma, är du vid dina sinnens fulla bruk? Hör du vad du själv säger? Han kommer genast att sätta dig på gatan, fattar du inte det?
Sofie, tjafsa inte med mig! Jag har bestämt mig!
Först försökte modern stå fast, visa sin självständighet och övertygelse. Men sedan brast hon i gråt, för innerst inne visste hon att hon gjorde sin egen dotter orätt.
Saken var den att Matts, Sofias yngre bror, alltid varit hennes favorit. Det hände så att Lena hade fått honom när hon var över trettio. Medan Sofie kom tidigare, när modern fortfarande var ung och oförståndig.
Därför behandlade hon dottern med likgiltighet hon fanns där, och det var bra nog. Det var mest farmor som uppfostrade henne, för Lena hade lovat att avsluta sina studier på den tiden.
Men Matts planerade hon medvetet, när hon gifte om sig och njöt av moderskapet.
Sofie såg allt detta klart och tydligt. Men en sak förstod hon inte varför modern var så öppen med sin partiskhet.
Vanligtvis försöker föräldrar dölja sådant, men här gjorde Lena ingen hemlighet av att Matts stod henne närmare.
Sen undrade hon förvånat varför syskonen aldrig haft någon nära relation. Konstigt, eller hur? Kanske fanns det skäl till det?
Vad mer kan man säga? Matts fick alltid det bästa sedan barndomen. Medan Sofie fick nöja sig med det hon hade, utan att ens våga klaga.
Och pengar fick han alltid mer av. Han var ju en man, så det var så det skulle vara. Att han var flera år yngre än Sofie spelade ingen roll.
Kom ihåg det här! Matts kommer att tjäna sina egna pengar och försörja sin familj när han blir äldre. Tills dess måste jag hjälpa honom!
Mamma, och jag då?
Vadå du? Ditt jobb är att gifta dig och hålla fast vid din man, förklarade modern självsäkert medan hon dukade bordet.
Sofie invände och sa att hon inte tänkte vara beroende av någon man, utan ville utvecklas som person både privat och professionellt.
Vad är det för struntprat! Skäms du inte?
Vad är det som är så pinsamt med det?
Ingen i vår familj har nånsin tänkt så.
Då blir jag den första.
Sofie förstod inte moderns logik och ville inte följa den. Tack vare den inställningen flyttade hon snart till en hyreslägenhet.
Det kändes som en lättnad. Att bo under samma tak som brodern och modern var outhärdligt. Och ju äldre hon blev, desto svårare blev det.
Men de sörjde inte särskilt mycket. Nu fick de mer plats i lägenheten. Fem år passerade. Under den tiden lyckades Sofie köpa en bostadsrätt och betala av den.
Samtidigt bodde Matts fortfarande hos modern och förde in sin fru i samma lägenhet. Några månader senare fick de ett barn.
Lena var av den sorten som nöjde sig med det hon hade. Åtminstone tills en viss tidpunkt.
Kan du tänka dig, dotter? Grannen har köpt en diskmaskin. Inte hon själv, förstås. Barnen gav henne den.
Det är fint.
Jag skulle också vilja ha en, men jag vågar inte ens nämna det!
Varför inte?
För Matts har det varit tufft med jobbet nyligen. Snart kanske han blir uppsagd och måste hitta något nytt, och hans fru Alla är hemma med barnet och får en ynklig föräldrapenning.
Dessutom hade Matts en annan egenskap han ogillade att dela med sig av sina pengar. Han var helnöjd med att leva på moderns bekostnad. Som om maten i kylen magiskt dök upp av sig själv.
Matts, när ska skammen infinna sig hos dig? utbrast Sofie när hon träffade brodern av en slump i affären.
Just då handlade han öl och chips inför en fotbollsmatch.
Varför den här ilskan?
Du kan väl åtminstone hjälpa mamma ekonomiskt! Hon har ju ingen ändlös pension. Vet du att hon köper all mat själv?
Matts sänkte blicken och tittade bort, för han visste mycket väl att hans syster hade rätt.
Vad angår det dig? Du bor ju inte ens med oss.
Jag bryr mig om mamma!
Bry dig om dig själv istället. Ingen familj, ingen man. Och nu ska hon tycka synd om andra!
Efter dessa ord vände han på klacken och gick, medan Sofie stod kvar som förstenad. Matts visste precis var han skulle slå för att det skulle göra som mest ont.
Vid trettiofem års ålder hade Sofie aldrig varit gift. Hennes före detta pojkvän, som hon dejtat i flera år, hade varit otrogen, och nu var hon inte redo för nya förhållanden.
Fröken, behöver du hjälp? frågade en expedit.
Nej, nej, allt är bra. Tack.
Sofie insåg att hon gjorde rätt. Matts var ingen tonåring längre. Han var en vuxen man, make och far till ett nyfött barn.
Och därför borde han ta ansvar, istället för att sitta som en parasit på modern och leva för sina egna intressen.
Sofie, hur vågar du säga så till honom? började Lena med anklagelser.
Mamma, jag sa bara sanningen och stod upp för dig.
Bad jag dig om det? Förresten, tack vare dig blev Matts arg och skrek så att hela huset hörde. Vi har ett litet barn här, fattar du inte det?
Tack vare mig? Vad har jag med det att göra?
Sofie visste inte ens hur hon skulle svara.
Du borde inte ha sagt något till honom. Du vet hur känslig han är.
Det var egendomligt hur modern talade om Matts utan att någonsin tänka på sin dotters känslor, som älskade henne.
Även nu, när Sofie sagt sitt för att uppfostra brodern och försvara modern, var hon återigen den skyldiga.
Efter denna händelse pratade Sofie inte med dem på ett halvår, tills modern ringde oväntat och bad henne komma förbi.
Ingenting hade förändrats i lägenheten. Och ingen diskmaskin hade förvärvats, naturligtvis.
Var är Matts och hans fru?
De blev bjudna på ett jubileum. Jag passar på lille Sasha. Kom in, vill du ha te?
Nej, mamma, tack. Du ville väl prata med mig om något?
Jo, jag har tagit ett viktigt beslut. Jag vill skriva över lägenheten på Sasha.
Först trodde Sofie att modern skämtade eller testade hennes reaktion.
Menar du allvar? Vill du ge bort vår gemensamma lägenhet till din brorson? Mamma, är du klok? Hör du vad du själv säger?
Sofie, tjafsa inte med mig! Jag har bestämt mig!
Naturligtvis försökte dottern förklara att detta kunde få allvarliga konsekvenser. Men Lena stod fast vid
