**Dagboksanteckning**
” Du blev utkastad från högskolan på grund av ditt kärleksdårskap! Vi skickade dig dit för att studera, inte för att gifta dig! Som om vi behövde en bondflicka i familjen, rasade fadern. Sonens passionerade kärlek skulle stoppas med separation. På faderns begäran tog Viktor värvning.
Viktoria städade hemmet. Hon hade tapetserat om, bytt gardinerna, och nu försökte hon skapa ordning på vinden. Viktoria älskade ordning då kändes alltid sinnet lugnare.
I ett avlägset hörn hittade hon en låda med Victors brev. Hur länge sedan var det hon öppnade den? Glömskan svepte in henne, och städandet blev glömt. Viktoria läste ett brev, sedan ett till, sedan ännu ett…
…Vickan och Victor träffades på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Victor var stadsbo, men Vickan kom från en liten by i Småland.
Hon fångade hans blick med sitt utseende: långt svart hår, förtrollande ögon, en smärt figur.
Victor och Vickan började träffas. För den stillsamma, blyga Vickan var den högljudde Victor som en storm. Varje dag kom han med något nytt för att vinna hennes hjärta. Han lämnade blommor utanför hennes dörr i studentkorridoren. Kunde dyka upp mitt i natten och viska godnatt genom fönstret hennes rum låg på bottenvåningen.
Studentfester, promenader, kyssar det första året for förbi i en blink. De var alltid tillsammans.
Men så hände det Victor glömde bort studierna. Han hade aldrig varit särskilt intresserad av att bita i det sura äpplet, och nu detta… kärlek! Han blev relegerad. Victor brydde sig inte.
Jag skaffar ett jobb, sen kan jag läsa på distans. Då kan jag gifta mig med dig, min glädje, förklarade han för Viktoria.
Han fick jobb på en fabrik och berättade för sina föräldrar att han ville gifta sig. De kände Vickan lite grann hon hade hälsat på några gånger.
Han var beredd på att de inte skulle bli glada. Sanningen var att hans föräldrar drömde om att han skulle gifta sig med deras vänners dotter. Men varken Victor eller denna dotter, Tina, ville uppfylla deras förhoppningar.
Victor trodde att han kunde övertala dem. Han skulle berätta om sin kärlek till Vickan. De måste ju förstå! Förstå att han inte kunde leva utan henne!
Men hans förhoppningar slog slint. De förstod inte. Familjens reaktion var hård.
Du blev utkastad från högskolan på grund av ditt kärleksdårskap! Vi skickade dig dit för att studera, inte för att gifta dig! Som om vi behövde en bondflicka i familjen, rasade fadern.
Den brinnande kärleken skulle stoppas. På faderns begäran tog Victor värvning.
Vickan saknade honom djupt. Det enda som gav henne tröst var breven Victor skrev. Så ömma, så passionerade!
Men en dag upphörde breven tvärt. En månad, två, ett halvår inte ett ord. Vickan var utom sig.
Sånt händer. Känslor kan svalna när man är ifrån varandra. Det var nog bara en förälskelse, försökte kurskamraten Lasse trösta henne.
Lasse var deras gemensamma vän. Vickan visste inte att Lasse skrivit till Victor och berättat att han älskade Vickan, att de nu var ihop. Han bad Victor att inte skriva till henne längre de skulle snart gifta sig.
Vickan accepterade det, kastade sig över studierna, umgicks med vänner. Lasse var alltid där. Han hade länge varit förälskad i henne, och detta avsked han arrangerat gav honom chansen att komma närmare.
Hans omtanke och kärlek var så äkta.
Låt åtminstone Lasse få vara lycklig, tänkte hon och sa ja till hans frieri.
Hon ville slänga Victors brev, men det gick inte. Hon lade dem i en låda och gömde undan dem.
Vickan började ett nytt liv.
Och Victors föräldrar skyndade sig att berätta att Vickan gift sig med Lasse.
Tiden flög.
Ett decennium, sedan ett till. Vickan och Victor bodde i samma stad men levde parallella liv som aldrig möttes.
Ryktet nådde Vickan att Victor gift sig. Inte med Tina, utan med en annan. De fick en son.
Men Vickans lugna, stillsamma liv gav henne ingen lycka. Hon och Lasse fick två döttrar. Barnen och jobbet blev hennes mening. Inget utrymme för hjärtats längtan.
De drog sitt strå till stacken utan glädje, glömde att livet kunde vara färgstarkt och lyckligt.
35 år gick.
Vickans äktenskap kollapsade. Hur de än försökte ett förhållande utan kärlek höll inte. Mannen kände att hon aldrig riktigt älskat honom. Han fick en annan kvinna. Döttrarna blev vuxna och skaffade familj. Inget band dem längre.
Efter skilsmässan erkände Lasse hur han arrangerat deras separation.
Även Victors äktenskap gick sönder, och han blev ensam.
…Vickan läste det sista brevet. Hon grät och log samtidigt. Och sedan visste hon hon måste få veta var Victor var nu. Hur hans liv blivit. Bara se honom, prata med honom.
Hon beslöt sig för att skriva till hans gamla adress. Kanske bodde han kvar? Eller någon släkting som kunde vidarebefordra brevet? Viktoria var alltid beslutsam. Hon skrev genast och bjöd in honom till caféet mitt emot hennes hus. Utan tvekan slängde hon brevet i närmaste brevlåda.
Nästa dag förebrådde hon sig: Varför är jag så dum?
Victor, på väg hem, tittade i brevlådan. Ett brev? Så ovanligt nuförtiden. Han såg namnet på kuvertet och trodde inte sina ögon. Han läste det, och tiden vände tillbaka.
På den utsatta tiden steg han in på caféet. Hjärtat bankade. Lokalen var tom, förutom en kvinna vid ett bord.
Vickan, viskade Victor nästan.
Ja, vände hon sig om och mötte hans blick.
Den blicken hade han burit med sig alla dessa år. Det var hon, hans Vickan. Sedan pratade de, grät och skrattade.
De lämnade caféet hand i hand, bestämda att aldrig skiljas igen.
**P.S.**
Nu har fem år passerat sedan deras återförening. Viktoria och Victor lever i perfekt harmoni, och varje dag är en lycklig sådan.
Sann kärlek försvinner inte spårlöst. Det vet de nu.
**Lärdomen:** Livet är för kort för att leva med ånger. Om du har en chans att rätta till det förflutna ta den. Kärleken väntar inte.
