**Dagboksinlägg**
Idag vill jag dela en tanke. Min dotter Elin försvann för länge sedan i en fruktansvärd bilolycka, och sorgen bär jag fortfarande inom mig. Nu läser jag om en annan familj som drabbats av en liknande tragedi en ATV-olycka i Solsidan.
Lille Hugo ligger fortfarande i koma, och hans mamma, 35-åriga Lovisa, är hjärndöd. Båda ligger på intensiven på Karolinska sjukhuset, och läkarna kämpar för deras liv.
Jag skrev dessa ord idag:
*”Kära Elin, var du än är, hjälp dessa goda människor. De behöver medmänsklighet. Herre, låt Lovisa och Hugo återvända till livet. Amen.”*
*”Kära människor, svenskar. Kristna, muslimer, judar alla troende. Jag vänder mig till er med en bön och hopp. Igår var jag med Lovisas och Hugos familj goda, hårt arbetande människor. I mina tankar och handlingar står jag vid deras sida. Jag förstår deras smärta bättre än de flesta.”*
Och jag ber en uppriktig önskan: *”Be för denna familj vare sig i kyrkan, moskén eller synagogan. Gud är en, även om vi kallar honom olika namn. Det finns en kraft som rör världen. Vad vi kallar den eller tror på spelar ingen roll. Vi är alla svenskar, oavsett tro, ras eller härkomst. Vi är alla människor.”*
Detta har lärt mig: sorgen förenar oss mer än något annat. Kärleken övervinner alltid.
