Jag jobbade i min egen klädbutik, och en kväll precis innan stängning kom en gravid kvinna in. Jag skulle precis låsa dörren, men hon gick runt och tittade på klänningarna. Vi började prata, och hon berättade att hennes man hade lämnat henne med två barn. Hon hade det svårt, tvingades flytta från sin hyreslägenhet till sina föräldrar. Hos föräldrarna fanns lite stöd, men sen visade det sig att hon dessutom var gravid. För abort var det för sent. Hon måste föda. Hon hade inget att ha på sig, hade vuxit ur allt. En främmande historia. Jag förstod att hon letade efter det billigaste, men hade inte ens råd med det. Trött som jag var tänkte jag att det inte skulle skada att ge henne en klänning. Kvinnan blev överlycklig, så tacksam. Hon gick. Tiden gick. Jag glömde bort historien.
En helt vanlig dag kom en kvinna in, log, och jag försökte minnas var jag kände igen henne ifrån. Hon tog fram ett paket ur sin enkla väska och började prata. *Minns du? Jag var gravid och kom hit, men hade inga pengar till den där klänningen. Och du gav den till mig. Vi pratade, du sa att allt skulle bli bra, att det inte finns något i livet vi inte klarar av. Jag kände så mycket stöd från dig, och det gick verkligen. Jag födde barnet. Jag är ensam med tre barn nu. Men jag har det bra. Och jag tror det blir ännu bättre. Tack för att du fanns där då. Det betydde så mycket för mig.* Vi kramade varandra, önskade varandra allt gott.
Hon gick. Jag öppnade paketet. Där låg ett par vingar, vanliga änglavingar. Jag blev generad. Jag kom ihåg att jag gav henne klänningen mest för att bli av med problemet jag såg. Men i det ögonblicket blev jag av en slump någons stöd, en ängel som lyssnade och förstod, som sa några uppriktiga ord och gav bort en enkel klänning.
Så lite som behövs för att lyfta någon ur mörkret. Ibland räcker det med några vänliga ord och ett leende i ryggen.
