Elin steg in i lägenheten sent på kvällen. Stockholms ljus blinkade redan bakom fönstren. Hon stod kvar i dörren med en väska i handen och sa med oväntad bestämdhet:
Jag vill skiljas. Du kan behålla lägenheten, men du måste betala tillbaka min del. Jag behöver den inte. Jag åker nu.
Henrik, hennes man, sjönk ner i sin fåtölj, förvånad.
Vart ska du? frågade han, blinkade förvirrat.
Det angår inte dig längre, svarade hon lugnt och tog fram en resväska ur garderoben. Jag ska bo hos min väninna på landet ett tag. Sedan får vi se.
Han förstod inte vad som hände. Men hon hade redan bestämt sig.
Tre dagar tidigare hade läkaren, efter att ha granskat hennes provsvar, sagt stilla:
I ditt fall är prognosen inte bra. Åtta månader, högst Med behandling kanske ett år.
Hon hade lämnat mottagningen som i en dimma. Staden pulserade, solen sken. I hennes huvud ekade en enda mening: “Åtta månader jag hinner inte ens fira min födelsedag”
På en bänk i Humlegården satte sig en gammal man bredvid henne. Han satt tyst en stund, njöt av höstsolens värme, innan han plötsligt sa:
Jag vill att min sista dag ska vara solig. Jag väntar inte på mycket längre, men en solstråle är en gåva. Tycker du inte det?
Jag skulle tycka det om jag visste att det var mitt sista år, viskade hon.
Då ska du inte vänta längre. Jag har haft så många “senare” att jag kunnat fylla ett helt liv med dem. Men det blev inget av det.
Elin lyssnade och förstod hela hennes liv hade varit för andra. Ett jobb hon hatade, men behållit för säkerhetens skull. En man som blivit en främling under tio år otrohet, kyla, likgiltighet. En dotter som bara ringde för att be om pengar eller tjänster. Och för henne själv, ingenting. Inga nya skor, inga semestrar, inte ens en kopp kaffe på ett fik, ensam.
Hon hade sparat allt för “senare”. Och nu kunde det “senare” komma att aldrig bli av. Något inom henne bröts. Hon gick hem och sa, för första gången i sitt liv, “nej” till allt, på en gång.
Nästa dag tog Elin ledigt, tog ut sina besparingar och åkte. Hennes man försökte förstå, hennes dotter ringde och krävde hon svarade var och en med lugn beslutsamhet: “Nej.”
I väninnans landstuga var allt stilla. Inbäddad i en filt funderade hon: skulle det verkligen sluta så här? Hon hade inte levt. Hon hade överlevt. För andra. Och nu skulle det vara för henne.
En vecka senare flög Elin till Nice. Där, på ett café vid havet, träffade hon Anders. Författare. Intelligent, varm. De pratade om böcker, människor, livets mening. För första gången på åratal skrattade hon uppriktigt, utan att bry sig om vad andra tyckte.
Om vi bodde här? föreslog han en dag. Jag kan skriva var som helst. Och du kan bli min musa. Jag älskar dig, Elin.
Hon nickade. Varför inte? Hon hade så liten tid kvar. Då fick det bli lycka om än kort.
Två månader gick. Hon mådde underbart. Hon skrattade, promenerade, lagade kaffe på morgnarna, hittade på historier för grannarna på caféet. Hennes dotter protesterade först, men gav sedan upp. Hennes man betalade hennes del. Allt lugnade sig.
En morgon ringde hennes telefon.
Elin Bergman? frågade en orolig röst. Förlåt, det har blivit ett misstag de där proverna var inte dina. Allt är bra. Det är bara utmattning.
Hon satt tyst ett ögonblick, brast sedan ut i skratt högt, äkta.
Tack, doktorn. Du har precis gett mig mitt liv tillbaka.
Hon tittade på den sovande Anders och gick in i köket för att sätta på kaffe. För hon hade inte åtta månader kvar utan ett helt liv.
