Min son är ett kaos; min svärdotter är hans spegelbild. Jag är utmattad av att leva i deras oreda.
Jag trodde aldrig jag skulle säga det högt, men jag står inte ut längre. Jag är trött på smutsiga tallrikar, på golvet som inte sett en sopkvast på veckor, på den ihållande lukten av gammal mat och på att känna mig som om jag bor med slarviga rumskamrater istället för i mitt eget hem. Och allt detta på grund av min egen son och hans “kärlek”, som bott här i två månader som om de vore på semester.
Erik är tjugo år. Han studerar på distans, har precis avslutat lumpen och fick jobb direkt. En vuxen, i teorin självständig, som bidrar till hushållet och inte sitter sysslolös. Jag var stolt över honom. Tills den där förbannade konversationen.
“Mamma”, sa han en dag, “för Lovisa är det svårt hemma hos henne. Hennes föräldrar bråkar, slänger saker, hon kan inte ens plugga i lugn och ro. Kan hon bo här ett tag, tills det lugnar sig? Vi kommer inte ställa till problem.”
Jag tyckte synd om henne. Jag hade sett henne förutblyg, artig, med sänkt blick och mjuk röst. Hur kunde jag säga nej? Dessutom har Erik sitt eget rum, det finns plats. Men jag var inte beredd på den “gåva” detta skulle bli.
De första veckorna gjorde de någon ansträngning: diskat, sopat golvet, inget oväsen. Vi till och med satte upp en städplan: lördagar, deras tur; onsdagar, min. Jag trodde kanske de hade moggat. Men efter tre veckor rasade allt samman.
Smutsiga tallrikar med torra rester stod i diskhon i dagar, hårstrån och pappersrester täckte golvet. Badrummet? Schampofläckar, hår i avloppet, tvålrester. Deras rum såg ut som en grotta: kläder överallt, smulor på bordet, osädd säng. Lovisa går omkring med en ansiktsmask och mobilen i handen, som om hon vore på spa, inte i mitt hem.
Jag försökte prata, be dem, påminna dem. Alltid samma svar: “Vi har inte haft tid, vi gör det senare.” Men det “senare” kom aldrig. Jag började lägga moppen och städgrejorna direkt i deras händerutan tillrättavisning, i tystnad. Inte ens det hjälpte. En gång spillde de sås på duken och torkade inte upp. De gick bara. Och igen var det jag som städade.
När jag gick in i deras rum och såg röran kunde jag inte hålla tyst:
“Betyr det inte er att bo så här?”
Erik, utan att blinka, svarade:
“Genier behärskar kaos.”
Men jag ser inga genier i det här kaoset. Bara två vuxna som passar på att leva som svin och låta sin mamma städa efter dem.
Erik lovade att hjälpa tillhandla, betala. I verkligheten betalar han bara räkningarna. Handlingen, en gång i veckan, men sushi- och pizzabeställningarna kommer nästan dagligen. De bjuder mig, men det tröstar mig intekylen är ändå tom. För de pengarna kunde vi ha mat till hela familjen.
Lovisa jobbar inte, hon pluggar. Hon har ett stipendium, men har inte lagt en enda krona på mat eller städning. Allt går till struntsaker. När jag föreslog att de kunde bidra lite, ryckte hon bara på axlarna, sårad.
Jag uppfostrade Erik ensam. Hans pappa stack innan han föddes. Mina föräldrar hjälpte mig, jag jobbade dubbelt, sparade, gjorde allt för honom. Jag har aldrig klagat. Och jag vill inte börja nu. Men att se mitt hem bli en svinpärla står jag inte ut med.
Jag försökte prata lugnt. En, två, tre gånger. Nu är det tydligt: de kommer inte ändra sig. De tror jag är en gnällig gammal tant, som borde vara glad att de “tolererar” mig under samma tak.
Två månader har jag stått ut. Men nu får det vara nog. Jag säger det rakt ut: antingen skärper de sig, eller så får de flytta till ett studentboende. Där kanske de lär sig vad det innebär att respektera andras arbete och utrymme.
För jag är trött på att vara deras städerska. Jag vill leva lugnt, utan stress, utan högar av smutsiga tallrikar och strumpor mitt i köket.
Vad hade ni gjort? Skulle jag riskera att bråka med min son? Eller fortsätta blunda för den här röran, i ett hus jag byggt med mina egna händer?
