Den dagen skulle allt vara som bäst: blommorna, musiken, gästerna i sina fina kostymer och brudens skimrande vita klänning. Brudgummen, Lars Andersson, stod lycklig med sin trogna hund Sigge vid sin sida. Sigge var en lugn och snäll border collie, en sann vän som Lars såg som en del av familjen.
Men bruden, Elin Bergström, tyckte uppenbarligen inte om Sigge. Hon fnös när hunden kom nära, klagade på att han “luktade hund” och insisterade på att han skulle tas bort. Lars försökte lugna henne och sa att Sigge inte skulle störa, men Elin var envis.
Under ceremonin blev Elin alltmer otrevlig. Hon höll på att bräka åt Lars mamma, hånade en gästs present och började dricka för mycket bubbel. Lars skämdes över hennes beteende men försökte hålla lugnet det var trots allt deras stora dag.
Men så hände något oväntat. Sigge bet plötsligt Elin i handen, trots att han annars var mjuk som en lammull. Elin skrek till och höjde en flaska för att slå hunden, men Lars grep hennes arm. När han insåg varför Sigge hade bett henne, avbröt han bröllopet på fläcken.
Allt kulminerade när Sigge lugnt stod bredvid Lars. Elin gick fram till hunden, såg Lars rakt i ögonen och trampade medvetet på Sigges svans. Hunden gnällde och bet tillbaka i självförsvar. Alla frös till.
“Släpp flaskan! Du provocerade honom!” röt Lars.
“Jag trampade på svansen av misstag!” skrek Elin, ansiktet förvridet av ilska.
“Av misstag?” Lars stirrade på henne. “Tänkte du också slå honom av misstag?”
Elin stammade: “Jag visste inte vad jag gjorde, det gjorde så ont. Det var chocken.”
Lars satte sig bredvid Sigge, som darrade med öronen bakåt. “Vilken chock?” sa han iskallt. “Slår du alltid de som är svagare än du?”
Elin stod tyst, höll sin skadade hand men hittade inga ord.
Lars reste sig och sa med stadig röst: “Det blir inget bröllop.”
Han kramade Sigge hårt, och hunden slickade hans hand som tack för beskyddet. Gästerna såg bara på varandra, fortfarande chockade.
Vad tycker ni? Gjorde Lars rätt?
