Vår vardag skakas av bråk inte mellan min man och mig, utan på grund av min svärson. Den mannen min dotter valt är lat och ansvarslös bortom gränsen. Han har inte haft ett riktigt jobb på över ett år, nöjer sig med tillfälliga småjobb och tillbringar resten av tiden med att göra ingenting. Min dotter bär hela familjens börda, tar hand om två små barn samtidigt som hon är föräldraledig. Och han? Han existerar bara.
Självklart kan hon inte arbeta heltid tvillingarna kräver hennes uppmärksamhet dygnet runt. Jag har erbjudit hjälp, men under ett villkor. Ett hårt och tydligt krav: inte en krona mer så länge hon inte lämnar den parasit som dränerar henne. Att hjälpa henne är att, på sätt och vis, försörja honom också. Och jag vägrar finansiera någons lättja längre.
Jag har aldrig gillat Anton. Jag hoppades det skulle förändras, att hon skulle vakna. Men nej de gifte sig. Ungdom, kärlek, illusioner allt förblindade henne. Nu står vi här med konsekvenserna.
Min man och jag gav dem mormors gamla lägenhet. Innan hyrdes den ut, vår enda extra inkomst i pensionen. Men de unga hade inga pengar till hyra, så vi gav med oss. Jag bad bara om en liten renovering, så barnen skulle ha det bra.
Då visade Anton sitt rätta jag:
*”Jag ska inte hålla på med sånt. Jag är ingen hantverkare, jag är en intellektuell. Låt de som får betalt göra jobbet.”*
Men med vilka pengar, undrar jag? Han har inte tjänat ihop ens till en skruvmejsel. Allt han kan är att filosofera och skylla på oturen. Kvällsarbete? Omöjligt. Helger? *”Man måste vila.”* Han är van vid att allt ska serveras honom.
När jag kallade honom lat blev han sårad. *”Du är orättvis mot mig.”* Och min dotter? Istället för att stötta mig sa hon:
*”Nu bråkade vi igen, tack vare dig. Varför lägger du dig i?”*
Jag tog avstånd. Men jag var tydlig: valde hon den här vägen, får hon stå för den. Kom inte och tigga sedan. Men när jag fick veta att hon väntade tvillingar, bröts mitt hjärta. Jag trodde Anton skulle växa upp, men nej ingenting. Allt hamnade på oss. Vi renoverade, hittade barnsängar, följde henne till läkaren. Han? Kvar i soffan, framför datorn.
Emelie gjorde sitt bästa, men det syntes att hon började förstå vem hon gift sig med. Vi fixade lägenheten tillsammans, gjorde allt själva. Självklart köpte han några småsaker i rean efteråt det räknas inte. När man har en familj måste man agera som en man. Han? Bara en inneboende där andra gör allt.
Sen upptäckte vi hur de klarade sig: de hade skaffat kreditkort. I hemlighet. Sedan kom samtalet:
*”Mamma, vi klarar oss inte. Snälla hjälp oss”*
Jag var rasande.
*”Emelie! Du skaffade barn med en man som inte ens kan byta en glödlampa! Hur tänkte du?”*
*”Det är bara en svacka”*
*”Vilken svacka? Ni har ett hem, föräldrar som bär er. Och han? Han hittar inte ens ett jobb lönen är för låg, det är för långt bort, tiderna passar inte!”*
*”Du förstår inte Han letar! Han vill inte jobba för småpengar!”*
*”Det är med småpengar man lever! Du, dina barn, och han på vår bekostnad!”*
Nu är det nog. Jag vägrar vara en kassako. Jag sa det rakt ut:
*”Så länge du inte lämnar honom, stänger vi dörren. Inte en krona till. Väljer du honom, får du klara dig.”*
Hon brast i gråt.
*”Ska mina barn växa upp utan far?”*
Då sa jag det jag burit på länge:
*”Hellre ingen far än en sådan förebild. En man som suger andra torra.”*
Jag är en mor. Men inte ett offer. Jag vill se min dotter bygga ett liv med en man, inte en börda. Jag vill att hon respekterar sig själv. Att hon inte ber om hjälp medan han sitter och dricker te i lugn och ro.
Hon lade på luren, tyst. Men jag vet en dag kommer hon att förstå.
