“-Du är inte längre min dotter. Vem han är och varifrån han kommer vet ingen. Jag skäms för dig. Flytta till mormors stuga och lev som en vuxen. Känn ansvar för dina handlingar.”
“Elsa, hörde du? De har skickat hjälparbetare hit för att stödja vår by. Ska vi gå till dansklubben ikväll?” skrattade Maja och sjönk ner i stolen.
“Men Maja, vad tänker du på? Vem ska ta hand om Viggo då? Ska jag ta med honom?” fnittrade Elsa.
“Kanske faster Birgitta kan hjälpa?” föreslog Maja försiktigt.
Elsa skakade resignerat på huvudet.
“Snälla du, hon har fortfarande inte förlåtit mig för att jag fick Viggo. Hon ville ju att jag skulle gifta mig med Anders, men jag åkte till stan för att plugga. Jag kom hem igen utan examen men med mage. Ett helt år pratade hon inte med mig. Först de senaste månaderna har hon börjat igen. Så gå du med någon annan. Kanske har du tur och hittar någon.”
Maja suckade.
“Okej då, jag går med Tova. Men imorgon berättar jag allt.”
Elsa lade Viggo att sova och gick ut på verandan. Ljudet av musik nådde hennes hus. Inhöljd i en filt föreställde hon sig hur alla dansade och hade roligt. Maja hade säkert på sig sin “tigerränder”-klänning igen. Elsa log för sig själv i den såg hon ut som en tigerfjärilslarv. Med en suck av längtan gick hon och la sig.
På morgonen kom Maja springande. Och som om det inte vore nog, hade Elsa mamma också kommit på besök. Elsa satte fingret mot läpparna, men det var omöjligt att stoppa Maja.
“Du missade verkligen något igår! Det var så många snygga killar. En av dem följde mig hem han heter Viktor. Så pratsam och rolig. Och idag ska vi på dejt!” babblade Maja.
Elsas mamma rynkade ögonbrynen.
“Gift, antar jag?”
Maja ryckte på axlarna.
“Vet inte, tittade inte i hans pass. Men även om han är det, så får man ju något att minnas.”
“Åh, flickor, vad håller ni på med? Anders är ju en fin kille. Min dotter har redan försakat sitt lycka, men du, Maja, kan fortfarande få honom att falla för dig,” sa faster Birgitta entusiastiskt.
“Faster Birgitta, vad säger du? Vem vill ha honom? Och hans mamma på köpet? Nej tack, sådant lycka behöver jag inte!” utbrast Maja.
Hon vände sig till Elsa:
“Det var en kille där igår omöjlig att inte lägga märke till. Alla tjejerna var förälskade. Men han stod där med sina vänner och gick sedan ensam. Badade inte ens någon på dans.”
Då hände det otroliga. Faster Birgitta sa tankfullt:
“Du borde också gå på dans, Elsa. Jag kan passa Viggo. Kanske träffar du någon? Någon pålitlig. Viggo behöver en pappa. Men undvik gifta män. De känner lukten av ensamstående kvinnor. Förstått?”
Elsa, knappt troende sin lycka, nickade. Hon kunde inte hålla tillbaka tårarna och kramade om sin mamma, som muttrade:
“Gå nu, smörjare.”
Elsa stod i sin finaste klänning bland vännerna och skrattade. Hon hade saknat så mycket att vara sorglös en stund.
“Titta. Där är han. Han har kommit igen,” viskade flickorna.
Elsa kastade en nyfiken blick mot honom och benen skakade. Hon vände sig abrupt bort och viskade till Maja:
“Jag tror jag går hem. Viggo gråter säkert utan mig.”
Maja stirrade förvånat.
“Elsa, vad är det med dig? Första gången du är ute på dans och nu vill du gå hem? Du har inte ens dansat en enda gång!”
Men Elsa var bestämd.
“Jag går. Och där kommer Viktor säkert för att hämta dig. Du klarar dig utan mig.” Hon gick mot utgången.
Vid dörren grep någon oväntat hennes hand:
“Skulle du vilja dansa?”
Elsa försökte dra tillbaka handen utan att se upp:
“Jag dansar inte.”
Men mannen var envis.
“Snälla, bara en dans.”
Hon vände sig om och hjärtat hoppade. Det var han. Samma man vars tillfälliga möte förändrat hennes liv för alltid. Och av allt att döma kände han inte igen henne. En lättnad flög genom henne och hon log:
“Okej. En dans. Men bara en, jag har bråttom.”
Han svängde henne runt på dansgolvet.
“Förstår, din man är säkert orolig?”
Elsa svarade torrt:
“Jag är inte gift.”
Han blinkade en så välbekant gest att hon höll på att tappa andan.
“Betyder det att jag har en chans?” frågade han skälmskt.
Elsa backade undan.
“Dröm inte ens om det,” sa hon och sprang ut.
På vägen hem grät hon. Hon hade kommit ihåg honom för livet, kunde nästan säga blivit förälskad på en gång, men han kände inte igen henne.
De hade träffats på tåget. Hon var ledsen efter att ha misslyckats med sina tentor. Han var på väg till sina föräldrar. När han såg hennes sorg försökte han muntra upp henne.
“Jag heter Markus. Mamma kallar mig Mackan, min systerson kallar mig Masse. Välj själv vad du föredrar.”
Elsa log.
“Masse är roligare.”
Han räckte fram handen:
“Då är vi nästan bekanta. Och vad heter du, vackra väsen?”
“Elsa,” svarade hon.
Markus nickade allvarligt:
“Jag tänkte det. Ett kungligt namn.”
Sakta men säkert berättade hon om sina misslyckade tentor och hur hennes mamma skulle påminna henne om det i åratal.
“Förbered dig under vintern och försök igen,” rådde Markus.
Elsa lyste upp:
“Det är sant! Jag tänkte inte på det. Tack.”
Han betraktade henne tankfullt:
“Inget att tacka för. Har ingen någonsin sagt att du är väldigt vacker?”
Elsa rodnade.
“Jag är helt vanlig, överskatta mig inte. Men tack ändå.”
Markus flyttade sig närmare.
“Det är sant,” sa han och kysste henne oväntat. Elsa blev yr i huvudet. Vad som hände sedan var både skämmigt och underbart. Markus steg av tidigare.
“Jag ska hitta dig igen.”
Men senare insåg Elsa med bitterhet att han inte ens frågat efter hennes adress.
Sedan upptäckte hon att hon var gravid, och hennes mamma sa med avsky:
“Du är inte längre min dotter. Vem han är och varifrån han kommer vet ingen. Jag skäms för dig. Flytta till mormors stuga och lev som en vuxen. Känn ansvar för dina handlingar.”
Elsa fick jobb på biblioteket fram till förlossningen. När hon kom hem från BB möttes hon av Maja. Hennes mamma kom inte ens. Först när Viggo var fem månader gammal
