*Dagbok*
Idag hände något som förändrade allt. Jag stod i köket och lagade middag. Alex skulle komma hem om en timme. Vår tioåriga dotter Lovisa var på danskurs, som vanligt. Hon brukar komma hem, slänga ifrån sig väskan, och berätta om dagens äventyr vid bordet, medan jag serverar mat. Jag har alltid tyckt om att lyssna på henne.
Men i dag ringde det på dörren. För tidigt för Alex, och han har ju sin egen nyckel. Så jag tänkte att Lovisa måste ha glömt sin igen. Men när jag öppnade stod det en ung kvinna där.
“Jag ska inte dra ut på det. Jag är din mans älskarinna. Vi har träffats i tre år. Ja, titta inte så förvånat. Allt har fungerat bra för mig jag är ensam, men har en man som kommer och går. Inga kostnader, inget ansvar. Jag har inte tvättat, lagat mat eller städat efter honom. Och jag tänker inte ändra på det heller.”
Jag stod där, stum. “Tre år?” sa jag till slut.
Hon nickade. “Jag skulle aldrig ha kommit hit, men nu är jag gravid. En olyckshändelse, men det är för sent att göra något åt det.”
Jag mindes hur svårt det hade varit för oss att få barn. För mig gick allt bra, men Alex hade problem. Vi fick använda oss av konstgjord befruktning. Första försöket misslyckades, men andra gången lyckades det. Jag hoppades till och med på tvillingar det är inte ovanligt med den metoden. Men det blev bara Lovisa.
Och nu detta.
“Vad menar du med att du inte tänker ändra något?” frågade jag. “Du har en man som kommer och går, och nu tror du att han ska bli en pappa som kommer och går?”
Hon skakade på huvudet. “Nej, det blir annorlunda. Jag kommer att ha en man och ett barn som kommer och går.”
Jag kunde inte fatta vad jag hörde. “Och hur tänker du dig det? Ska han uppfostra barnet, men komma hit så att det kan träffa sin mor?”
“Precis,” sa hon. “Jag ville inte ha barn. Det var en olycka. Men nu måste jag se till att mitt barn får en bra uppväxt. Det är helt rättvist.”
“Lovisa är din dotter, och Alex har varit med och uppfostrat henne, även om han inte är hennes biologiska far. Nu blir det hans barn, men det är du som får ta hand om det?”
Hon ryckte på axlarna. “Jag tänker inte ens stiga på. Du behöver inte veta mitt namn. Din man bor inte här längre. Ta hans saker när du vill. Resten bryr jag mig inte om.”
Jag ville slå igen dörren, men då kom Lovisa hem från dansen.
“Mamma, vad var det där? Vems barn? Och varför är inte pappa min riktiga pappa?”
“Du hörde allt?” sa jag. “Då är det dags att berätta sanningen.”
“Jag är inte liten längre, mamma. Jag är nästan elva. Jag fattar.”
Så jag berättade.
“Du är min dotter, men Alex älskar dig. Han är din pappa på papper, och vi väntade tillsammans på dig. Men nu väntar han på ett annat barn, och du kommer inte att vara dess mamma. Jag kommer inte att vara dess syster. Eller hur?”
“Ja… det stämmer. Och en sak till… du är stor nu. Jag vill inte bo med pappa längre.”
“Jag hjälper dig, mamma. Oroa dig inte. Jag är vuxen nu. Låt honom gå. Jag älskar dig, men den där kvinnan… låt honom bo hos henne.”
Alex kom hem precis enligt sin vana. “Vad har hänt här? Varför hälsar ingen på mig?”
Vanligtvis sprang Lovisa och kramade honom, men nu var det tyst. Hon satt på sitt rum.
“Lena, var är Lovisa? Är hon kvar på dansen? Eller är hon sjuk?”
“Din älskarinna var här. Hon väntar ditt barn. Förklara varför hon behövde komma hit?”
“Lena, förstå mig. Det är mitt barn. Jag kan inte överge det.”
“Och vet du vad hon föreslår?”
“Ja. Hon ville inte ha det, men… vi har Lovisa, nu blir det en till. Det är mitt barn! Det ska bo med mig.”
“Är du säker? Att det är ditt? Minns du din diagnos?”
“Undantag finns!”
“Underbart. Gå till barnets mamma med ditt ‘undantag’. Gå nu, hämta dina saker senare!”
“Nej, Lena! Så kan du inte göra! Där väntar ingen på mig. Jag behövs inte där… iallafall inte på det sättet.”
“Och här väntar ingen på dig heller. Du behövs inte här. Gå!”
“Men Lovisa då? Jag är hennes pappa, fast inte biologiskt… jag uppfostrar din dotter. Vad är det för fel om mitt barn bor med oss? Mitt riktiga barn. Det är rättvist.”
“Rättvisa? Din älskarinna redogjorde noggrant för den. Kolla först om det ens är ditt barn. Adjö.”
Jag skilde mig från Alex. Han fick flytta, för lägenheten tillhörde mina föräldrar. De byggde ett hus men överförde aldrig lägenheten på mig. Det spelade egentligen ingen roll vid skilsmässan.
Alex hade ingenstans att bo. Mannen som ibland kom hem till sin älskarinna passade henne bättre, och hon ville inte ändra sin livsstil. Hon ville inte heller ta hand om barnet.
En blivande mamma, men hon tänkte inte bry sig om barnet. Hon kunde leka, ha kul, men inte mer. Sömnlösa nätter, blöjbyten, sjukdomar… det var inget hon räknade med.
Efter barnets födsel stämde hon honom på underhåll, men förlorade. Hur hon nu tar hand om barnet ingen vet. Alex diagnos förändrades inte, och inget faderskap kunde fastställas.
En dotter står på hans papper, men hon vill inte träffa honom. Alex betalar underhåll och försöker vinna tillbaka familjen, men jag vill inte ha honom heller.
Så här, ser man på, det är inte lätt att sitta på två stolar med ena ändan…
Vad tycker ni? Skriv era tankar.
