Elin, är det här dina extra kilon?
“Elin, är det här dina extra kilon? Är det inte ett problem?” Dimas mamma gav sig inte.
“Enligt mig har jag inga extra, speciellt inte när min blivande man tycker om dem. Alla behöver inte vara smala som stickor.” Elin gav Lena och Dimas mamma en retsam blick. Av den fräckheten blossade Lena upp.
“Mamma! Köpte du fettförbrännande te? Chiafrön? Varför lade du så mycket smör i min gröt, det blir ju extra kilon!? Dimma, du köpte jästbröd igen? Det är så onyttigt! Man måste dricka tre glas vatten på morgonen, annars går vikten inte ned… Var är mitt vatten?!” Runt sådana uttryck hade Dimma växt upp.
Hans mamma och äldre syster var ständigt oroliga över sina figurer. Systern var nu trettioåtta, ogift och påminde Dimma om en mager, kutryggig häst med ständigt hungriga ögon. Mamman liknade en rak, stickad pinnå.
Det hade tröttat ut honom så mycket att han alltid drogs till livsglada människor med god aptit. Och han drömde om att hans framtida fru skulle skilja sig från hans mamma och syster. Och han hade hittat henne!
Hon hette Elin. Namnet var mjukt, trevligt och nästan läckert, som en doftande bulle. Nej, Elin var inte tjock. Men med en längd på 173 cm vägde hon 85 kg. Och alla dessa kilo utstrålade hälsa och glädje. Högt bröst, smal midja, kvinnliga former och gropiga kinder man ville nypa i. Allt detta gjorde Dimma helt betagen redan vid första anblicken.
En kväll körde han sin syster till banken för ett ärende. Hon tog ett nummer och satt sig, medan han gick runt i lokalen. Plötsligt hörde han ett silverklart skratt, som en klocka. Det var tyst men smittsamt, så Dimma log ofrivilligt. Han kunde inte låta bli att söka upp skrattets källa.
Det var en kvinnlig banktjänsteman som skrattade med en äldre kund. När hon skrattade igen kunde Dimma inte slita blicken från henne. Från vågigt hår till rosenröda läppar. Och hon var uppenbarligen ganska rund det syntes tydligt.
I bilen på väg hem hörde han halvt på systerns enformiga prat, men hans tankar var kvar i banken.
“Dimma, lyssnar du?” frågade systern irriterat.
“Självklart, Lena.” Han försökte komma ihåg vad hon pratat om.
“Jag sa ju till honom att jag inte äter stekt kött, bara kokt kycklingbröst…” klagade systern på sin senaste beundrare. Dimma nickade medlidsamt.
Nästa kväll skyndade han tillbaka till banken. Hon var där, och han slappnade av. När stängningstiden kom, hämtade han en bukett rosor ur bilen och gick fram till henne.
“Behöver du en man eller en svärson åt din mamma?” Han räckte fram rosorna.
Hon skrattade men tog emot dem.
“Herregud, så vackra! Vilken doft!” Hon doppade ansiktet i blommorna, och han betraktade henne förtjust.
Från den dagen var de oskiljaktiga. Ibland träffar man någon och vet det här är det, inget mer behövs. Så blev det för Dimma och Elin. Han friade efter en månad, och hon sa ja. Sedan återstod bara att sammanföra familjerna.
Elins föräldrar välkomnade honom med ett överflödande bord, skratt och värme. Hennes mamma, en ståtlig skönhet, kramade om honom tills han rodnade. Pappan klappade honom på axeln som en gammal vän och förde honom till köket.
“Håll dig borta från kvinnorna, annars tar de död på dig. Men oroa dig inte, Natalie, Elins mamma, är snäll. Det är därför jag älskar henne efter trettio år. Och Elin är vår diamant. Ta hand om henne, grabben.” Pappan gav honom en menande blick.
De satt länge vid bordet. Åt, skrattade och berättade roliga historier. Sedan spelade Johan, Elins pappa, gitarr medan alla sjöng med. Dimma kände sig hemma direkt.
Tre dagar senare var det dags för hans familj. På vägen stannade de i ett konditori, där Elin köpte handgjorda chokladbiskvier. Vid fem var de framme.
Dörren öppnades av Dimmas mamma, Gunnel.
“Åh… Hej, kära ni…” Hon stirrade på Elin med öppen mun.
“Mamma, jag älskar dig också. Kan vi gå in?” Dimma sköt försiktigt på henne.
“Ja, naturligtvis… Väl in, väl in… Så du är Elin, eller hur?” Hon samlade sig men synade Elin från topp till tå.
“Ja, det är jag! Kul att träffas.” Elin räckte fram handen och gick in. Gunnel stod kvar som förstenad.
“Pappa, Lena, mamma, det här är Elin, min fästmö. Vi har skickat in ansökan om vigsel. Elin, det här är min familj syster Lena, mamma Gunnel och pappa Niklas.”
Nyheten om bröllopet chockade familjen. Tystnaden var så kompakt att man hörde besticken skramla.
“Ja, Elin! Välkommen till familjen. Vad har du där? Åh, perfekt! Och lite godsaker, bara för oss tjejer?” Niklas bröt isen.
“Nej tack, vi äter inte bakverk, speciellt inte på kvällen. Vad tänker du på, Elin?” Gunnel sköt undan godiset.
“Ät ni inte, men vi gör! Kom hit med lådan, Elin. Jag tror inte du skulle ta med något dåligt.” Niklas log brett.
De slog sig ned, öppnade en flaska bubbel och skålade. Tystnaden återvände.
“Mamma, jag träffade Elins föräldrar. De är fantastiska. Du kommer att gilla dem.” Dimma försökte bryta tystnaden. Elin studerade sitt glas, medan Lena inte släppte henne med blicken. Niklas berättade en rolig historia, och stämningen lättade något.
“Elin, oroa dig inte. Jag känner en bra specialist. Jag kan koppla ihop er, så hon hjälper dig med ditt… problem.” Gunnel log stelt.
“Problem? Jag har inga problem.” Elin såg förvirrad ut.
“Men Elin, är inte dina extra kilon ett problem?” Gunnel började inte ge sig.
“Enligt mig har jag inga extra. Min blivande man tycker om mig som jag är. Alla behöver inte vara smala som pinnar.” Elin gav Lena och Gunnel en retsam blick. Lena blossade upp.
“Elin, du har minst tjugo kilo för mycket! Det är dåligt för hälsan. Och när du föder barn, vad händer då…?”
“När jag föder blir jag ännu vackrare, med min man och vårt barn. Förresten, Lena, är du gift? Med din figur borde du ju ha en stilig man och minst ett par barn…” Elin tog en belåten tugga av en biskvi.
Lena svalde och öppnade munnen för att svara, men Niklas avbröt. Han f
