“Bravo, Linnea. Du har hittat din lycka.”
Linnea var den mest obemärkta gästen på Marthas födelsedagsfest. De hade gått på samma gymnasium. Martha hade bjudit in alla som kunde komma, men många av flickorna åkte hem till sina byar under helgen. Linnea, blyg och tystlåten, vågade ändå acceptera inbjudan.
Hon gick ju aldrig ut, och hon hade nyligen fyllt arton, precis som Martha. Men att fira med gäster hade Linnea inte gjort.
Hon hade inga nära väninnor, och föräldrarna hade övertalat henne att fira hemma, i familjekretsen, med mormor och morfar.
“Det blir samma sak varje år, fem år eller arton,” tänkte hon sorgset.
Visst älskade Linnea sin familj, men hon undrade när hon äntligen skulle bli vuxen och självständig. När någon pojke skulle märka hennes kvinnlighet, hennes obemärkta skönhet och ömhet?
Linnea drömde om kärlek, men skämdes över sig själv. Hon var inte lika självsäker som Martha eller hennes kompis Lovisa. De sminkade sig djärvt, klädde sig modernt, ibland till och med lite avslöjande, särskilt på gymnasiet, vilket ibland gav dem tillrättavisningar från lärarna.
Men Linnes kläder valdes alltid av hennes mamma, och tröjorna stickades av mormor. Och mormor blev sårad när Linnea inte bar dem.
Men Linnea kunde ju inte gå ut i mormors gammeldags tröjor, så hon bar dem bara hemma, och då förstås bara på vintern.
Den här kvällen hade Martha bjudit in klasskamraterna. Det var tolv personer där.
När middagen var över och dansen började, smet Linnea ut från lägenheten och satte sig på en bänk utanför porten. Ingen märkte ens att hon gick. Hon var blyg för de främmande pojkarna, men de lade ändå inte märke till henne. Kanske var det just det som gjorde henne mest ledsen?
Hon tittade på klockan.
“Jag borde nog gå, mamma blir säkert orolig,” tänkte hon. “Jag lovade ju att inte komma hem för sent…”
Plötsligt kom en pojke ut från porten. Han var inte en av Marthas gäster.
Han satte sig längst ut på bänken och såg sorgset upp mot Marthas fönster på andra våningen. Därifrån hördes glad musik och skratt.
“Var du där?” frågade han plötsligt Linnea. Hon nickade mot Marthas fönster.
“Och hur är det med Martha? Dansar hon? Har hon kul?” frågade pojken med de sorgsna ögonen igen.
Den här gången vågade Linnea fråga:
“Vadå? Hör du inte det? Jo, de har kul…”
“Ja, det är ju födelsedag,” svarade pojken. “Jag satt ensam på min. Firade inte ens. Bara te och tårta med familjen. Som på dagis.”
Linnea höjde förvånat ögonbrynen.
“Precis som jag. Är du hennes vän?” Hon nickade mot Marthas fönster.
“På sätt och vis. Jag skulle gärna vilja vara det, men hon märker inte ens att jag finns. Hon bjöd inte ens mig på födelsedagen. Och vi är grannar. Hon vet ju hur jag känner…”
Pojken tystnade. Linnea suckade förstående. Sedan sa hon plötsligt:
“Oroa dig inte. Jag grubblar också över allt. Men vad hjälper det? Ingen märker det ändå. Jag gick därifrån, och ingen såg ens att jag var borta. Jag är som en osynlig människa. Finns jag eller inte alla struntar i det…”
“Nej då, så kan du inte tänka,” försökte pojken trösta henne. “Fast… du har rätt. Det finns nog sådana människor. Som vi. Otursförföljda.”
“Nej, inte det. Obemärkta. Inte påträngande, snarare. Kanske är det en fördel på sitt sätt. Det ger en viss självständighet, till och med frihet.”
“Tror du?” Pojken såg förvånad ut över Linnes tankar. “Jag heter förresten Erik. Och du?”
“Linnea.”
De satt en stund till och lyssnade på musiken, med då och då en blick mot fönstren. Kanske hoppades båda att Martha skulle titta ut och ropa in dem för att dansa och ha kul. Men ingen ropade.
“Trevligt att träffas,” sa Linnea artigt, “men jag måste gå hem nu. Lovade att inte stanna för länge…”
“Jag följer dig en bit. Åtminstone till hållplatsen.”
Linnea och Erik gick genom parken, pratade och log ofrivilligt mot varandra.
Erik kände plötsligt att hans uppmärksamhet gladde henne, att hon uppskattade och behövde den! Det såg han i rodnaden på hennes kinder med de små skrattgroparna, i hennes ögon som hon sänkte när han förvånat tittade på hennes långa ögonfransar.
Och han började skämta, berätta roliga historier, allt han kunde komma på från sitt unga liv. Han kunde ha fortsatt i evigheter bara för att höra hennes klara skratt och få stanna kvar hos henne längre.
De kom fram till hållplatsen. Linnea tackade Erik och sa adjö, men han väntade tills hon steg på sin buss. Linnea missade nästan medvetet den första bussen och tog bara den andra…
När hon steg på bussen vinkade hon till Erik, som om de varit gamla vänner.
Han stod kvar en stund på hållplatsen, oförmögen att gå. Som om den här söta flickan med de uttrycksfulla ögonen och skrattgroparna hade förtrollat honom.
Erik vände sig om och gick hemåt. Plötsligt insåg han att han verkligen ville träffa Linnea igen. Men han hade ju inte bett om hennes nummer eller adress… Och kunde man göra så? Direkt. Det vore pinsamt.
Nästa morgon vaknade Erik och skyndade sig genast till Martha. Han sprang uppför trapporna och ringde på hennes dörr.
Martha öppnade och sa irriterat:
“Vad vill du nu… Jag går inte ut med dig, Erik. Jag har aldrig tid. Jag har ju sagt det…”
“Nej, nej,” sa Erik generat. “Jag ville ju bjuda dig… Men jag behöver numret till en av dina klasskamrater. Hon var här hos dig igår. Jag måste ge henne något… Hon glömde något på bänken. Kan jag få hennes nummer, är du snäll?”
“Vems?” Martha såg förvånad ut.
“Hon heter Linnea.”
“Linnea? Vilken Linnea?” Martha tänkte efter. “Åh, Linnea… Jaså! Okej, vänta.”
Efter några minuter kom Martha ut med en lapp.
“Till en Romeo. Men Linnea, den tysta… När hann hon med det?” Martha log och stängde dörren.
Den lyckliga Erik sprang hem med lappen som en talisman.
Hela dagen funderade han på vad han skulle säga och var nervös. Mot kvällen ringde han Linnea.
Han bjöd ut henne på en ny promenad och lovade bjuda på glass. Till hans förvåning och gläd
