När han svikit sin hustru och barn för en annan kvinna, anade han inte vilken läxa ödet hade i beredskap åt honom.
När Erik fick veta att han blivit far till tvillingar, kände han en underlig förvirring. Innan Elins graviditet hade han verkligen längtat efter barn. De hade planerat framtiden tillsammans och sett fram emot en ny fas i livet.
Men så fort Elin åkte till barnmorskan och lämnade honom med oväntad frihet, slog det honom plötsligt: kanske hade de gjort ett misstag.
Den första dagen tillbringade han i tungt lättja, men nästa dag beslutade han sig för att besöka sitt favoritkaféhan avskydde att laga mat själv. Där, bland dofterna av nybakat bröd och kaffe, hände det ödesdigra mötet.
Han såg HENNEKarin, kvinnan av sina drömmar. Förståelsen kom plötsligt, så fort hon klev över tröskeln. Hon såg sig om i lokalen, log strålande och satte sig graciöst vid ett ledigt bord.
Eriks hjärta slog snabbare. De började prata, och redan samma kväll var Karin i hans hem. Nästa morgon funderade Erik: hade hans kärlek till Elin varit äkta? Hade det varit rätt att bli förälder?
En telefonsignal avbröt deras lugnande morgon. Karin rynkade missnöjt pannan:
“Vem stör så här tidigt? Jag fick knappt en blund…”
Erik tittade på skärmendet var barnmorskan som ringde. Motvilligt svarade han:
“Ja, jag lyssnar. Javisst, nu är jag far. Två söner.”
“Usch, blöjor, sömnlösa nätter, inget eget liv! Varför vill du ha det så?” fnös Karin.
Erik ryckte på axlarna:
“Ärligt talat, jag vet inte längre.”
På kvällen ringde Elin. Erik försökte låta glad, men det var uppenbart att han inte lyckades.
“Älskling, har något hänt? Du låter inte glad…”
“Nej då, naturligtvis är jag glad! Men jag har fått ett viktigt jobberbjudande, och barnen… Jag är rädd att de kommer störa min karriär. Men oroa dig inte, jag ska lösa det!” ljög han.
“Lösa det? Vad menar du?” undrade Elin oroligt.
Erik avslutade samtalet brådstörtat, insåg att han sagt för mycket. Tiden pressadeom en vecka skulle hustrun och barnen komma hem. Han behövde en plan.
“Hörru, jag har ju farfars gamla stuga kvar ute på landet!” slog det honom. “Den är helt okej, även om den ligger långt från stan. Jag kan köra dit Elin med barnen, säga att de behöver frisk luft medan jag måste arbeta. Lova att besöka dem. Funkar det?”
“Självklart!” utbrast Karin. “Din godtrogna lilla fru kommer tro på vad som helst! Och vi kan vara tillsammans utan besvär?”
“Ja, kanske inte helt öppet, men vi behöver inte gömma oss!” försäkrade han.
Erik förberedde ett väl övat tal. Elin blev naturligtvis ledsen:
“Kära du, jag tror du döljer något… Hur ska jag klara mig ensam ute i ingenstans med två småbarn?”
“Du klarar det! Jag kommer ofta och hälsar på. Vill du verkligen att jag ska få problem med mitt nya jobb?”
Elin förstod inte sin make men vågade inte säga emot. Hon var rädd att han skulle bli argvad skulle hon då ta sig till? Direkt från barnmorskan for de mot det okända. Den unga modern grät tyst, misstänkte att det inte handlade om jobbet utan om en annan kvinna. Men hur skulle hon ta upp det?
Bilen stannade vid en halvförfallen stuga, nästan gömd av vildvuxen vegetation. Elin flämtade:
“Erik, du tänker väl inte lämna oss här?”
“Jo,” svarade han kallt. “Gör ingen tragedi av det. Var tacksam att stugan är rymligdet finns plats. Oroa dig inte, jag lämnar pengar, sen ordnar vi bidrag.”
“Menar du… att du lämnar oss?” frågade hon med darrande röst.
“Elin, förstå att vi skyndade oss. Med barnen…”
Erik bar in sakerna i huset i en fart, undvek att möta hustruns blick, satte sig i bilen och körde iväg utan ett ord. Och Elin stod kvar, ensam med sin sorg och två hjälplösa småbarn. Vad skulle hända nu?
Erik trängde undan alla samvetskval. Tänk så många män som gjort likadant! Han hade ju inte kört ut dem på gatan, utan gett dem ett hus. Hans eget förresten! Elin skulle nog klara sig.
Medan hon varsamt lade de gråtande barnen på en gammal soffa, brast hon i gråt. De skulle ju dö här utan hjälp! Skulle inte Erik ångra sig? Det här måste vara ett grymt skämt! Kanske var han bara arg? Barnen skrek av hunger, men Elin tycktes förstenad av den plötsliga olyckan.
“Varför sitter ni så där?” hördes plötsligt en butter mansröst bakom henne. “Det är varmt, och era småttingar är insvepta!”
Elin ryckte till och vände sig om. I rummet, som ur tomma intet, stod en äldre man. Han såg missnöjd ut och började linda upp barnen.
“Vem är ni?” frågade hon skrämd.
“Er granne. Hörde ert samtal med maken. Tänkte kolla hur ni hade det här…”
“Hur vågar ni?!” utbrast hon, men tystnade under manns stränga blick.
“Såja, nu vaknade ni. Mata ungarna, få ordning på dem. De kan inte vara så här,” sa han bestämt. “Jag hjälper till lite. Vi är ju inte här länge. Erik kommer snart tillbaka…”
“Jaså, jag känner den sortens Erik,” fnös grannen. “Tänk på barnen nu, inte på honom.”
Elin ville protestera men såg plötsligt kaoset omkring sig. Hon började städa men tappade snart modet:
“Herregud, hur ska vi kunna leva här?”
Grannen log uppmuntrande:
“Nu är det inte dags att ge upp! Låt oss mata ungarna, ta ut dem i friska luften, och sen städa lite. Då kanske det går att bo här.”
Utan att märka det började Elin följa den nye bekantes råd, som presenterade sig som Gustav. Han hade tydligen bott i byn i två år.
“Varför flyttade ni hit, om jag får fråga?” undrade hon medan hon skurade.
Gustav skrattade:
“Kort sagtjag blev besviken på samhället. Men detaljer kan vi ta en annan gång. Förresten, jag jobbade som barnläkare förr.”
“Jaså!” utbrast hon uppriktigt förvånad. “Då förstår jag varför ni är så bra med mina små. Jag har mycket att lära.”
Mot kvällen hade den förfallna stugan förvandlats, skinande ren. Elin blev glad, trots tröttheten. Visst, Gustav hade gjort det mesta, men det spelade ingen
