I minnet av det förflutna står denna händelse klart för mig, som om den skedde igår.
*”Har du kommit? Vem har bjudit in dig, egentligen? Det hade varit bättre om du hjälpt till ekonomiskt,”* fräste moster Kerstin kyligt.
Kajsa rynkade pannan av den envisa ringsignalen som väckt henne ur sömnen. Hon stirrade förvånat på telefonen där stod namnet på hennes kusin, som hon inte talat med på över två år.
*”Sover du? Vilken tur, jag kan inte sluta gråta…”*
*”Ja, så klart jag sover, klockan är mitt i natten,”* muttrade Kajsa och sneglade på väckarklockan som visade halv två.
*”Om du sover så gott, så vet du väl inte ens vad som hänt?”* fortsatte kusin Lotta kryptiskt.
*”Lotta, kan du komma till saken?”* suckade Kajsa. *”Jag måste upp tidigt.”*
*”Du kan sova sedan. Det har hänt en sorg i familjen!”* förkunnade Lotta, som om Kajsa vore skyldig till något.
*”Vad då för sorg?”* frågade Kajsa och hjärtat knöt sig av oro för sin mor.
*”Farbror Gunnar dog i morse,”* snyftade Lotta. *”Plötsligt. För moster Kerstin var det en chock. Det finns inga pengar. Alla måste hjälpa till. I morgon åker jag och min bror till byn. Följer du med?”*
*”Nej, jag kan inte. Jag kommer bara till minnesstunden.”*
*”Då kan du swisha oss, så tar vi med pengarna till moster,”* envisades Lotta. *”Sju tusen kronor.”*
Kajsa skickade genast över summan till sin kusin och somnade om.
Hon kände ingen stor sorg familjen på faderns sida hade brutit kontakten med henne och hennes mor långt tidigare. Efter hans död hade de vänt ryggen till, påstått att de inte längre tillhörde samma släkt. Ändå tyckte Kajsa det vore ohövligt att inte hjälpa till.
Efter överföringen hörde ingen av sig. Lotta verkade ha glömt henne genast.
Flera gånger försökte Kajsa nå sin kusin för att få datum för minnesstunden, men Lotta svarade inte. Slutligen fick hon reda på det genom gemensamma bekanta och reste för att säga farväl till farbror Gunnar.
Moster Kerstin tog emot henne med en missnöjd min, som om Kajsas närvaro störde mer än mannens död.
*”Har du kommit Vem bad dig? Det hade varit bättre med pengar,”* fnös hon hånfullt.
*”Jag skickade sju tusen kronor,”* svarade Kajsa.
*”Konstigt, jag har inte sett ett öre,”* muttrade moster Kerstin misstroget.
*”Jag gav pengarna till Lotta”*
*”Nu hittar du på,”* avbröt moster och korsade armarna. *”Hon och Anders gav mig bara tio tusen. Fem tusen var. Ingen nämnde dig.”*
*”Jag förstår inte,”* sa Kajsa och letade efter Lotta med blicken.
Men som tur var hade hon försvunnit. Kajsa hittade henne till slut vid grindens kant.
*”Lotta, gav du verkligen pengarna till moster? Var finns de?”* krävde Kajsa svar.
*”Ja, det gjorde jag,”* svarade Lotta motvilligt.
*”Hon sa att pengarna bara kom från dig och Anders.”*
*”Hon minns fel,”* sa Lotta nonchalant.
*”Gav ni tio tusen?”*
*”Ja.”*
*”Det var för er två, inte tre!”*
*”Tänk då! Vem skulle annars betala bensinen?”* Lotta höjde blicken och gjorde en grimas.
*”Sju tusen kronor för tvåhundra kilometer? Varför ska jag betala för din resa?”* frågade Kajsa.
*”Vill du ha tillbaka pengarna, är det så?”* skrattade Lotta hånfullt.
*”Ja, det vill jag!”*
*”Inte nu, jag swishar senare,”* sa Lotta och vände sig om med näsan i vädret.
Efter detta ville Kajsa inte stanna en minut till i det huset. Besviken på mosterns kyla och kusinens uppförande ångrade hon sin hjälpsamhet. Hon ringde en taxi och åkte hem.
En vecka senare ringde hennes mor, gråtande.
*”Kära du, stämmer det att du gav pengar till Gunnars begravning och tog tillbaka dem?”* frågade hon med darrande röst.
*”Jag gav pengarna, jag tog ingenting tillbaka.”*
*”Moster Kerstin sprider i byn att du krävde tillbaka dem. Hon är sårad för att du inte blev välkomnad med öppna armar,”* sa modern bedrövat. *”Jag skäms att gå ut, alla stirrar.”*
*”Mamma, så var det inte!”* Kajsa kände ilskan brusa upp över de lögner som spreds. Hon berättade sanningen om mosterns hem.
*”Lotta gav mig aldrig tillbaka pengarna,”* avslutade hon.
*”Hon tog dem från moster och påstod att du krävde dem tillbaka! Den fräcka människan! Må pengarna fastna i halsen på dem!”* utbrast modern vredgat.
Först tänkte Kajsa ringa Lotta, men hon valde att skona sina nerver och bröt kontakten.
Ändå dök kusinen upp igen efter några månader.
*”Vi ska sätta upp en minnessten för farbror Gunnar. Din del blir tio tusen,”* meddelade Lotta affärsmässigt.
*”Nej, jag ger inte en krona till!”*
*”Vilket sätt att behandla familjen på,”* utbrast Lotta. *”Jag är chockerad.”*
*”Jag med jag väntade mig inte att bli lurad och sedan få höra skvaller.”*
*”Vad menar du?”*
*”Du tog mosterns pengar utan att ge mig tillbaka och lät henne tro att det var jag Och du tror jag vill ha mer med dig att göra? Ni sa ju efter pappas död att mamma och jag inte var familj längre. Då är ni inte min skyldighet heller!”*
Och med det blockerade hon Lottas nummer för gott.
