Han lämnade mig med tre barn och åldrande föräldrar för att fly med sin älskarinna.
Han stack till Italien med henne och jag kunde inte hindra honom.
Allt började på min födelsedag.
Jag bodde i en liten by, hade ingen pengar att tala om, och i stadens skyltfönster låg så många vackra saker att jag knappt visste vart jag skulle titta.
En sandalpar fångade min blick.
Jag stod där, stirrade, fantiserade om att få bära dem, promenera längs huvudgatan med alla ögon på mig
Då knuffades jag lätt av någon.
När jag vände mig om stod en man där, leende.
“Fina, va?” sa han och nickade mot sandalerna.
“Ja” mumlade jag, fortfarande hypnotiserad av skyltfönstret.
“Vi tar en fika. Om jag köper dom där, går du då på en dejt med mig?”
Jag måste verkat så naiv, så lättlurad men just då struntade jag i det.
“Okej,” svarade jag.
Jag ville ha presenten. Ville känna mig speciell, om så bara för en kväll.
Vi satte oss på ett fik, han beställe en bulle till mig, och jag började berätta.
Jag sa att mina föräldrar var döda.
Det var halvt sant.
Min far var begraven men min mor
Min mor hade jag “begravt” i mitt sinne redan som barn, för hon lämnade mig när jag var spädbarn.
Jag formade orden för att väcka hans medlidande.
Och det fungerade.
Så började det.
Jag kom oftare in till stan, vi träffades mer.
Han hette Markus. Han tog mig till sitt hem, gav mig all uppmärksamhet.
Först sandalerna, sen klänningar, smycken, fin parfym.
Men nej jag blev inte hans älskarinna för gåvornas skull.
Jag älskade honom.
Troddе han älskade mig också.
Men jag var naiv.
Jag gjorde ett misstag blev gravid.
Jag var beredd på allt, förutom hans ord:
“Du flyttar in hos mig. Vi ska uppfostra det här barnet tillsammans.”
Jag trodde inte på min lycka.
Vi gifte oss.
Jag trodde ödet log mot mig äntligen.
Sen en dag knackade det på dörren.
Jag öppnade och höll på att svimma.
Där stod min mor.
Med en påse surkål, som om inget hänt.
En granne hade avslöjat var jag bodde nu.
Hon ville försonas.
Och Markus fick reda på sanningen.
Han insåg att jag ljugit.
Hans kärlek dog i samma stund.
Han skrek, kallade mig bondfångerska, frågade om min far skulle resa sig ur graven eftersom jag kunde utplåna människor så lätt.
Sen slängde han ut oss.
Mig, min mor och hennes surkål.
Jag åkte tillbaka till morfar och farmor.
Skickade iväg min mor.
Och blev ensam med mitt barn.
Men Markus kom tillbaka.
“Vi flyttar ihop igen,” sa han. “Vi har en son.”
Och jag trodde honom.
Jag, den dumma, trodde kärleken kunde övervinna allt.
Men han tog mig inte till sin lägenhet igen.
Vi bodde i hans föräldrars gamla hus två gamlingar som behövde omvårdnad.
Jag stannade.
Jag gav allt till honom, hans föräldrar, vår son.
Sen blev jag gravid igen.
En dag bråkade vi, och i ilska fräste han:
“Kom ihåg att du bara är en gäst här!”
Orden sved som ett knivhugg.
Ändå stannade jag.
Jag trodde kärleken kunde hela allt.
När det andra barnet kom sa han att pengarna var slut, att hans företag kraschat.
Nu var vi lika jag hade inget, han hade inget.
Sen kom den tredje ungen.
Jag trodde inget kunde ändras nu, att vi var bundna för livet.
Han började jobba mer. Gick tidigt, kom sent.
Jag trodde han kämpade för familjen.
Såg inte hur allt rasade.
Italien en biljett till ett nytt liv men inte för mig
En dag meddelade han:
“Jag klarar inte det här längre. Här finns ingen framtid. Jag reser utomlands.”
Jag trodde honom.
Han såg utmattad ut, bruten.
Jag accepterade det att han skulle resa, försöka lyckas någon annanstans.
Men sen upptäckte jag sanningen av en slump.
På flygplatsen fanns två biljetter till Italien.
En i hans namn.
Och en i en annan kvinnas namn en han haft en relation med i åratal.
Jag förstod.
Men jag kunde inte stoppa honom.
Han åkte.
Och jag blev kvar.
Med tre barn.
Med hans föräldrar, som inte längre var främlingar.
I ett tomt hus och en själ full av smärta.
Jag vet inte hur jag ska leva nu.
Jag hoppas bara att det en dag ska göra mindre ont.
