“Hoppets sista gnista: vägen till en ny lycka”
“Elin, det är slut mellan oss!” sa Markus med iskall röst. “Jag vill ha en riktig familj, barn. Det kan du inte ge mig. Jag har skickat in skilsmässoansökan. Du har tre dagar på dig att packa dina saker. Om du åker, skicka ett meddelande. Jag stannar hos mamma tills jag har gjort lägenheten i ordning för barnet och dess mamma. Ja, se inte så förvånad ut, min nya flickvän är gravid! Tre dagar, Elin!”
Elin stod tyst och kände hur marken gick undan hennes fötter. Vad kunde hon svara? Fem år hade de försökt få barn, men tre graviditeter slutade i tragedi. Läkarna försäkrade att hon var frisk, men varje gång gick något fel. Elin levde hälsosamt och var extra försiktig under graviditeterna. Sista gången svimmade hon på jobbet, och ambulansen kom för sent…
Dörren smällde igen efter Markus, och Elin, utmattad, sjönk ner i soffan. Hon orkade inte packa. Vart skulle hon ta vägen? Före äktenskapet bodde hon hos sin moster, men hon hade avlidit, och lägenheten sålts av kusinen. Skulle hon åka tillbaka till byn Åmål, till farmors hus? Hyra något? Och jobbet? Frågorna malde i huvudet medan tiden tickade på.
På morgonen öppnades dörren, och svärmodern, Birgitta Lindqvist, klev in.
“Sover du inte? Bra att du är vaken”, sa hon torrt. “Jag kom för att se till att du inte tar med dig något som inte är ditt.”
“Jag tänker inte ta med mig din sons gamla strumpor”, muttrade Elin. “Ska du räkna mina saker?”
“Så fräck du är! Och du var så snäll förr. Det var jag som sa till Markus efter första graviditeten att du aldrig skulle kunna föda barn.”
“Var det därför du kom? Håll då tyst och håll koll istället.”
“Varför tar du servisen?” frågade svärmodern oroligt.
“Den är min, från moster, en minnesgåva.”
“Det blir tomt här utan den!”
“Inte mitt problem. Men du får iallafall ett barnbarn.”
“Ta bara det som är ditt!”
“Laptopen, kaffebryggaren och mikrovågsugnen är gåvor från kollegor. Bilen köpte jag innan bröllopet. Din son har sin egen.”
“Du har allt du behöver, men barn kan du inte skaffa!”
“Det angår inte dig. Det var väl Guds vilja.”
“Ångrar du dig inte? Kanske gjorde du allt med flit?”
“Nu pratar du strunt. Jag kan inte ens tänka på det utan att det gör ont.”
Elin såg sig omkring hennes saker var borta. Borsten, sminket, tofflorna… Hon hade glömt något viktigt. Svärmoderns närvaro störde henne. Plötsligt kom hon ihåg kattfiguren, en minnessak från farmor. Inuti fanns ett gömställe med örhängen och en ring inget värdefullt, men kärt för hjärtat. Markus tyckte den var värdelös. Hade han kastat den? Elin öppnade balkongdörren.
“Vad letar du efter där?” röt svärmodern. “Kom igen, ta dina grejer och försvinn!”
Hon hittade katten, allt var intakt. Nu kunde hon gå.
“Här är nycklarna, hejdå. Hoppas vi inte ses igen.”
Elin åkte till jobbet. Hon var sjukskriven men bad om ledighet.
“Vi står vid din sida”, sa chefen. “Men utan dig blir det svårt. Räcker tre veckor? Stanna i”
Elin slöt ögonen och kände hur Pavels hand lätt tryckte hennes, medveten om att efter all smärta var hennes nya liv äntligen på väg att börja.
