**Dagboksanteckning**
Mamma, varför bjöd du inte in mig till din födelsedag? Hon kramade telefonen så hårt att knogarna vitnade. Du vet ju själv varför mamma suckade. När du lämnade familjen pappa kan inte förlåta dig. Och Viktor ja, han har alltid stått på Linas sida, och hon respekterar dig inte heller.
Elin stod framför spegeln och justerade ögonskuggan. En sällsynt kväll utan barn vännerna hade övertalat henne att gå ut och koppla av. Skilsmässan var inte klar än, men hon kunde inte leva under samma tak som sin man längre.
Du förstör familjen själv, sa pappa.
Du gör alltid saker svårare än de behöver vara, instämde brodern.
Hon hade slutat förklara för länge sedan. Varför? Mansolidariteten skulle ändå inte få dem att ställa sig på hennes sida.
Men det värsta var att höra det från mamma: *Ingen är perfekt, du lever i en drömvärld.* Ingen förstod vad hon var missnöjd med. Alltså det var något fel på *henne*.
Telefonen ringde. I luren skrattade Lovisa:
Är du redo? Taxin står utanför!
Ja, jag kommer nu.
Barnen sov redan mormor hade gått med på att stanna med dem. Fast inte *hennes* mamma, nej, hon straffade Elin för att hon ville skilja sig. Det var svärmor, som verkade vara den enda i närheten som inte fördömde henne.
Är du säker på att du klarar det? frågade Elin redan i dörren. Ring om det är något. Var inte blyg!
Klart jag klarar det! Svärmor viftade avvärjande. De är ju inte nyfödda. Du behöver få andas ut *nån gång*.
Hon nickade, men något knöt sig i bröstet. *Nån gång.* Hon hade inte varit ute på tre år, förutom på förskolefester och föräldramöten.
Klubben var full, trendig. Elin kände sig lite nervös hon hade inte dansat eller känt sig som en kvinna på länge, bara som en mamma, en fru eller en misslyckad kvinna som lämnat en “perfekt familj”.
Musiken dånade, ljusblänk, skratt, främmande kroppar, doften av öl och dyr parfym.
Äntligen! Lovisa tog hennes hand. Vi har redan börjat utan dig!
Elin log och tömde glaset i ett svep. Herregud, så länge sen.
Dansar du?
Kanske senare, jag
Då såg hon dem.
Vid det stora bordet i mitten hennes bror Viktor, hans fru Lina i en glittrig klänning, pappa med ett glas bubbel, moster Greta, farbror Lars hela hennes familj.
Va Rösten svek henne.
Lovisa följde hennes blick:
Oj, är det din familj? Vilket sammanträffande!
Sammanträffande?
Plötsligt mindes hon. En onsdag. Mammas födelsedag.
Mamma, din födelsedag är på onsdag, va? hade hon frågat i helgen. Vi brukar ju fira på lördagar. Gör vi det i år också?
Mamma undvek hennes blick.
Äsch, vi behöver inte fira varje år. Det blir inte av den här gången, Elin, så mycket att göra
Så mycket att göra? Jo, visst. Att samlas *utan henne*. Fira. Hon passade inte in. Hon som förstörde allt.
Är du okej? Lovisa såg orolig ut.
Hon backade långsamt.
Jag jag måste hem.
Va?! Du kom precis!
Men Elin var redan på väg mot utgången, hjärtat bultade, tårarna brände. Ingen i familjen lade märke till henne.
I taxin lutade hon pannan mot rutan och tillät sig själv att gråta. Tyst, ljudlöst. De ville inte se henne. Och kanske aldrig hade velat.
Taxin stannade vid hennes hus, men hon orkade inte gå in. Allt inom henne brann av sorg, av skam, av den eviga frågan: *Varför? Vad är det för fel på mig?*
Innan hon ens stängt taxidörren pep telefonen. Ett meddelande från brodern: *”Hej. Det var mammas födelsedag idag. Har du gratulerat?”*
Hon sjönk ner på en bänk utanför porten, skrev: *”Jag var där. Ni såg mig inte.”* Hon blundade. Andades. Raderade meddelandet.
Telefonen pep igen. Mamma.
Hallå? Rösten skakade.
Är allt bra med dig? Mamma viskade, som om hon var rädd att någon skulle höra. Viktor sa att du inte svarade
Jag var på klubben.
Tystnad.
Vilken klubb?
Samma klubb där ni alla är nu.
Ännu mer tystnad. Sedan ljud av röster, som om mamma täckte luren med handen.
Du du såg oss?
Ja.
Paus. Lång.
Mamma varför? Hon kramade telefonen hårt.
Du vet varför mamma suckade. När du lämnade familjen pappa kan inte förlåta dig. Och Viktor han har alltid stöttat Lina, och hon respekterar dig inte.
Och du?
Tystnad.
Svaret var redan klart.
Hemma sov barnen. Svärmor såg hennes ansikte och frågade inget hällde bara upp te med honung:
Drick. Du darrar i hela kroppen.
Elin tog koppen och brast plötsligt i gråt:
De var på klubben. Firade stort. Utan mig. Med flit. De vill inte se mig.
Svärmor tog hennes hand:
Det gör ont. Gråt nu. Sen frågar du dig vill du verkligen vara bland sådana människor? Förtjänar de dina tårar?
Svårt att säga, jag har nog länge varit ensam, fast nu är det officiellt, svarade Elin. Varför stödjer du mig egentligen? Jag har velat fråga länge.
Jag känner min son, älskling. Och såg direkt att ni var olika. Men du försökte verkligen, och det respekterar jag. Dessutom gav du mig två underbara barnbarn.
Elin log. Hon *hade* försökt. Ändå ville hon skiljas efter bara ett och ett halvt år.
För hon var trött på att anpassa sig, ge efter, leva i kompromisser. Mannen var militär hemmet var bara en plats för honom att vila.
Och hon var bara tjugo ville ha ett lättare liv, inte leka “lycklig husmor”.
Men alla sa samma sak: *Det är något fel på dig om du inte vill ha en sådan man.* Inte *han* var problemet *hon* var för kräsen, kunde inte leva “normalt”. Och hon trodde på det.
Hon tystnade, lärde sig svärmors recept, födde två barn. Men inget hjälpte hon mådde dåligt, kunde aldrig riktigt leva med honom.
Hon insåg: livet har redan nog med svårigheter utan att man
