**Dagbok, 15 maj 2024**
*”Var det du som lämnade mig vid barnhemmets dörr?”* frågade Marcus mannen när han såg det vita födelsemärket på hans bröst, identiskt med hans eget.
*”Okej, grabbar, dags för mig att sticka!”* ropade Marcus och hoppade upp på tågets fotsteg just när det började röra sig. Hans vänner vinkade från perrongen, någon försökte skrika något sista ord. Han log.
Tre år hade gått sedan han kom tillbaka från militärtjänsten. Under den tiden hade han skaffat ett jobb och börjat på distansstudier. Men att bara packa och åka till en annan stad det var första gången.
Hans vänner var de han växt upp med på barnhemmet. Ingen av dem hade föräldrar, men nu var de vuxna med egna drömmar och planer.
Elin och Viktor hade gift sig, tagit ett bostadslån och väntade barn. Marcus var glad för deras skull, fast med en liten, snäll avundsjuka han ville också ha det så. Men livet hade varit annorlunda för honom.
Redan som barn på hemmet hade han undrat: *Vem är jag? Var kommer jag ifrån? Varför hamnade jag här?*
Minnena var suddiga, som fragment av en dröm, men något varmt fanns kvar inombords. Det enda han visste var att en man hade lämnat honom där. En välklädd man i trettioårsåldern.
Gamla Agda, städaren som ännu inte gått i pension, hade berättat:
*”Jag var ung då, hade ögon som en hök. Jag såg honom stå under lyktan, hålla en pojke i handen. Pojken var tre år, max. Han pratade allvarligt, som med en vuxen. Sen ringde det på dörren och han var borta. Jag sprang efter, men han var snabb som en vessla.”*
Hon skulle känna igen honom direkt. Han hade en speciell näsa lång och spetsig, som Casanovas. Ingen bil syntes till, så han var nog lokal. Och han hade inte ens satt handskar på pojken.
Marcus mindes inget. Men genom åren hade han kommit fram till att det troligen var hans far. Vad som hänt med modern det var en gåta.
På barnhemmet hade han kommit välklädd och välskött. Men en sak oroade personalen: ett stort vitt födelsemärke på bröstet, som sträckte sig upp mot halsen. Först trodde de det var ett brännmärke, men läkarna förklarade att det var en ovanlig ärftlig fläck. Gamla Agda sa att sådana ofta gick i arv.
*”Så du vill att jag ska gå runt på stränder och kolla alla människors märken?”* skrattade Marcus.
Men Agda suckade bara. För honom blev hon som en mor. Efter avgången erbjöd hon honom ett hem:
*”Bo hos mig tills du får egen bostad. Du ska inte behöva flacka runt i hyresrum.”*
Då höll Marcus tillbaka tårarna han var ju en man nu. Men hur kunde han glömma de gånger han, efter en “rättvis” upptuktning, kommit till hennes förråd och gråtit i hennes knä?
Han försvarade alltid de svaga, även mot äldre pojkar. Då strök hon honom över håret och sa:
*”Du är en bra och ärlig pojke, Marcus. Men livet kommer inte bli lätt för dig. Inte alls lätt.”*
Då förstod han inte. Först år senare insåg han vad hon menat.
Elin hade varit på hemmet sedan födseln. Viktor kom senare, när Marcus var elva. Marcus var mager och lång, Viktor tillbakadragen och ömtålig.
Han kom efter en tragedi: föräldrarna dog av förfalskad sprit. Först höll Viktor sig för sig själv.
Men en händelse förenade dem för alltid som en familj, inte av blod, men av hjärta.
Elin var hatad. Rödhårig, liten, tyst perfekt att mobba. Några retade, andra ryckte i flätorna, en knuffade bara. Den dagen var de särskilt elaka.
Marcus kunde inte stå och se på han försvarade henne. Men styrkorna var ojämna. Inom tio minuter låg han på marken, skyddande ansiktet. Elin skrek och svängde sin skolväska som en lans.
Plötsligt upphörde allt. Skrik, slag, hån som om någon stängt av det. Någon hjälpte upp Marcus. Framför honom stod Viktor.
*”Varför blandade du dig in? Du kan ju inte slåss!”*
*”Skulle jag bara stå och titta?”*
Viktor funderade, sträckte sedan fram handen:
*”Du är okej. Vänner?”*
Och så började deras vänskap.
Elin tittade på sin räddare med sådan beundran att Marcus lade handen över hennes mun:
*”Stäng munnen, annars sväljer du en fluga.”*
Viktor skrattade:
*”Hörru, lilla, om någon bråkar kom till mig. Säg att du är under mitt beskydd.”*
Från den dagen tränade Viktor Marcus seriöst. Först var det tråkigt han hellre läst en bok men Viktor kunde motivera.
Snart blev det roligt. Istället för treor i idrott fick han femmor, musklerna växte, och tjejerna tittade oftare efter honom.
Viktor var först att lämna hemmet. Elin grät, men han omfamnade henne och sa:
*”Gråt inte, lilla. Jag kommer tillbaka. Jag har aldrig ljugit för dig.”*
Han kom tillbaka en gång men sedan åkte han till militären. När han kom hem igen packade Elin sin väska. Han steg in i rummet i uniform, med en bukett:
*”Jag kom för dig. Utan dig var det outhärdligt.”*
Elin hade blivit en vacker, livfull kvinna. När hon vände sig om tappade Viktor blommorna av förvåning:
*”Oj då! Du är ju ett mirakel! Vill du bli min fru?”*
Hon log:
*”Ja. Du är inte så illa du heller.”*
Efter militären skickades Viktor till samma stad Marcus nu var på väg till. Han skulle besöka dem, speciellt nu när de väntade barn han skulle bli gudfar.
Marcus satte sig i kupén, den här gången sparade han inte utan valde första klass. Han behövde sova han jobbade som byggarbetare på höghus. Ett bra jobb, bra lön, inga övertider det fanns tid till både studier och vänner.
När han skulle lägga sig hörde han skrik från korridoren. En man vrålade, krävde att någon genast skulle lämna en kupé.
Marcus ignorerade det först, men sedan hördes en gråtande kvinnoröst så välbekant att hjärtat knöt sig. Som Gamla Agda. Marcus kikade ut.
Vid kupén stod en skakande konduktör.
*”Vad händer?”*
*”Nån viktig typ,”* viskade hon. *”En tant råkade välta hans te det spilldes på skjortan. Nu kräver han att hon ska straffas.”*
Mannen fortsatte skrika:
*”Försvinn, din gamla häxa! Du förpestar luften!”*
Marcus gick fram:
*”Lug
