Vi vaknade av en skällande hund som satt mitt i rummet och stirrade intensivt på taket och sedan såg vi något hemskt där uppe och ringde polisen.
Den här natten rycktes vi ur sömnen av ett skarpt, ilsket skall.
Först förstod jag inte vad som hände. Rummet låg i mörker, mitt hjärta bultade vilt, och hunden, som inte slutade skälla, lät som om den försökte varna oss för något otäckt.
Min man tände lampan med en hastig rörelse, och vi satte oss båda upp i sängen. Hunden stod mitt på golvet och stirrade obevekligt mot ett hörn av rummet.
“Ser hon spöken igen?” försökte jag skämta, men rystan i min röst avslöjade hur skrämd jag var.
Den här gången var det inget att skratta åt. Tröttheten, ilskan över att ha väckts mitt i natten, och den konstiga, tryckande stämningen i rummet gjorde allt ännu mer obehagligt.
Jag bad min man att ta ut hunden så vi kunde sova, men när han sträckte sig efter henne, ryggade hon tillbaka och rusade mot samma hörn igen, morrande och skällande.
“Vad är det? Varför låter du oss inte sova?” fräste min man, irriterad.
Men sedan stelnade han till. Hans blick följde hunden och fastnade på det hon stirrade på.
“Ring polisen. Nu,” sa han plötsligt med iskall röst.
“Varför? Vad är det?” Min hand darrade när jag tittade dit.
Och då såg jag det.
Något hemskt.
I hörnet, nästan osynligt bland tapetens veck och skuggan från garderoben, låg en liten svart prick en kameralins.
Vi stod som förstenade. Kameran var så väl gömd att vi aldrig skulle ha sett den utan hunden.
Polisen kom inom en halvtimme. De tog ner enheten, kopplade den till en laptop och kontrollerade inspelningarna.
Inga ansikten syntes någon hade maskerat sig väl men polisen sa att sådana kameror oftast används för att spionera på invånare eller samla komprometterande material.
Vi förstod inte. Vem skulle vilja göra så här? Vi hade inga fiender, inga värdesaker.
Ett par dagar senare ringde utredaren igen. Kameran hade varit kopplad till ett nätverk och sänt inspelningarna till en server i källaren till grannhuset.
När polisen gjorde en razzia där upptäckte de att en av våra grannar en tystlåten, obemärkt man i medelåldern i åratal hade samlat liknande inspelningar från flera lägenheter i huset.
Han hade till och med gömt kameror i hem dit han bjudits på “en kopp kaffe”, och utnyttjat människors tillit.
Det värsta? Bland hundratals filer hittade de en mapp med vårt namn. Där låg inspelningar från de senaste veckorna. Varje rörelse, varje samtal, varje privat ögonblick allt fanns där.
Grannen greps.
Och hunden? Hon blev vår hjälte. Utan hennes skall den natten hade vi fortsatt leva under någons uppsikt utan att veta om det.
