Konflikt på första våningen
Märta Andersson stod i trapphuset med en gammal metallvattenspridare som om den vore hennes sista försvarsmekanism. På den slitna linoleumsgolvet på första våningens landningsplan, där hennes lerkrukor med pelargoner, geranium och violer brukade stå, låg ett kaos: tre krukor krossade, jord utspridd som damm från en storm, och kronblad låg där som spillror av en ovädersflock. Luften var fuktig, möglig och bar en metallisk ton från räcket. Från lägenhet 12 hördes högbasigt elektroniskt ljud som om en klubb var inne i väggarna. Märta, i en färgglad morgonrock med prästkragar och med gråsprängt hår i en stram knut, stirrade på förövaren en ny svart mountainbike fastkedjad till räcket, placerad mitt i hennes blomsterbädd.
Vem har gjort så här? mumlade hon, rösten darrade av ilska. Mina blommor! Jag har odlat dem i femtio år, och nu barbarer!
Dörren till lägenhet 12 slog upp och Erik, den tjugosjuårige grannen i en grå sporttröja och shorts, rusade ut. Hans mörka hår var rufsigt efter ett träningspass och han höll i en vattenflaska med en lysande etikett.
Märta, varför skriker du? sade han och blickade på röran. Det var bara en olycka, min cykel ramlade och krukorna föll. Jag köper nya, inga problem.
Märta pekade med spridaren mot honom, vatten stänkte på golvet.
Inga problem? Det här är inte bara blommor, Erik! Det är trapphusets själ! Och ni unga bara vill förstöra!
Erik rullade med ögonen medan han tog en klunk.
Själ? Gubbe, det är bara växter. Min cykel är viktigare jag använder den till gymmet, jag har jobb. Dessutom tar dina krukor upp all plats!
Klara, Eriks yngre syster, kikade fram från lägenheten. Hennes ljusa hår var i en slarvig knut och hon bar en sliten psykologibok, redo för tentamen. På tröjan stod Dream Big i stora bokstäver.
Erik, menar du allvar? sa hon när hon såg de krossade krukorna. Märta, förlåt honom, han tänkte inte på det. Jag städar upp.
Märta fnös, hennes glasögon glimmade.
Tänkte inte? Det är egoism, Klara! Ni unga bara tänker på er själva! Mina blommor glädjade hela huset, nu är de i spillror!
Från ovan kom Anna, en 35årig mamma till två barn i lägenhet 15, med en barnvagn och en son med äppelpuréfläckar på jeansen. Bredvid henne följde hennes äldre dotter Lova med en ryggsäck.
Vad är det för ståhej? frågade Anna och tittade på landningsplanet. Erik, var det du som krossade blommorna? Märta har rätt, de förskönar trapphuset!
Erik kastade sin flaska på fönsterbrädan och den klirrade mot glaset.
Förskönar? Hälften vissnar redan! Vi skulle hellre byta lamporna i trapphuset än vattna blommorna!
Johan, en ensam programmerare i lägenhet 10, stack huvudena ur dörren med en laptop under armen. Hans glasögon gled ner på näsan och tröjan med Linuxlogotypen var skrynklig.
Erik, lugna ner dig, sade han och rättade glasögonen. Blommor är ekologi, de ger syre. Din cykel kan stå i källaren.
Erik vände sig om, rösten växte.
Ekologi? Johan, du dyker bara upp en gång i månaden och sitter i din kod! Var ska jag förvara min cykel?
Landningsplanet förvandlades till en arena där de krossade krukorna blev symboler för ett grannskapskrig, varje invånare såg i blommorna sin egen saga.
Nästa dag eskalerade konflikten. Märta tog ner nya lerkrukor från källaren, där hon hade ett gömställe, och vattnade petuniorna med ett muttrande gnäll om ohövlig ungdom. Hennes färgglada morgonrock fladdrade, och spridaren glimmade under den svaga lysröret. Erik kom hem efter träning och såg sin cykel återigen trängd i ett hörn fullt av tomma krukor, och han ropade på systern.
Klara, vad är det här för cirkus? skrek han och pekade på krukorna. Jag sa ju att jag behövde plats!
Klara, som satt vid köksbordet med böcker staplade som berg, lade ner sin psykologibok.
Erik, börja inte. Jag har pratat med Märta hon är verkligen ledsen. Kanske du kan be om ursäkt?
Erik fnös och släppte sina träningsskor med ett dovt duns.
Ursäkta? För vad? Hon har planterat blommor överallt, och jag ska anpassa mig? Det här är mitt trapphus också!
Klara suckade, rösten mjuknade men blev bestämd.
Det här är vårt trapphus, Erik. Och hennes också. Hon odlar för alla, och du har krossat krukorna. Förstå att det betyder något för henne.
Anna kom ner igen, höll den yngsta sonen i handen. Lova bar en nyckelring med en enhörning.
Erik, är du igen? sade Anna med rynkade ögonbryn. Mina barn älskar blommorna! Lova har hjälpt till att vattna dem!
Erik svängde med armarna, tröjan fladdrade.
Barn? Anna, era barn bryr sig inte om blommorna, de springer omkring dem! Lova nästan välte en kruka igår!
Lova blåste upp kinderna, flätorna studsade.
Inte sant! Jag vattnade försiktigt! Du förstörde allt!
Johan, som gick förbi med en sopsäck, stannade med laptopen i ryggsäcken.
Erik, slappna av, sade han och justerade glasögonen. Jag håller med Märta, blommor skapar trivsel. Kanske cykeln kan stå i garaget?
Erik vände sig, kinderna rodnade.
Garaget? Jag har inget garage! Och du bestämmer alltid för alla utan att själva städa trapphuset!
Märta, som hörde sorlet, steg ut med spridaren, hennes tofflor skrapade mot golvet.
Erik, nog är nog! ropade hon, rösten darrade. Mina blommor stör ingen! Du är en egoist, precis som all ungdom!
Klara steg fram, hennes röst var vädjan.
Märta, Erik menade inget. Låt mig köpa nya krukor och vi flyttar in cykeln i lägenheten.
Märta skakade på huvudet, glasögonen dimmades av tårar.
Jag vill inte era krukor,
