Hon i byn berättade lögn om sin dotter, för skammen var för stor
I den lilla knyten, sammanpackad inför döden, låg det brev… från dottern. Greta tog fram dem och lade dem under kudden hos den avlidna. Låt henne ta dem med sig i graven, och… sin fruktansvärda skam…
Ur det verkliga. En fruktansvärd skam
Alva hade redan som ung börjat tro på drömmar. Av någon anledning blev det så. Ibland kunde någon av flickorna i byn berätta om en dröm, och hon tänkte efter… och sedan förklarade hon vad den kunde betyda. Sällan tog hon fel. Och sina egna drömmar löste hon alltid själv. Och dessutom hon flög i sina drömmar! Det hände att hon verkligen, på riktigt, steg upp över taken och flög! Så att det tog andan ur en! En dröm återkom med viss regelbundenhet. Vita hästar med grå äppelflikar förspända i en släde, och i släden hon och Axel sida vid sida och höll i tömmarna. Hästarna gjorde en sådan snabb acceleraton att de lyfte rakt upp i himlen! För henne och mannen stockade sig andan! De släppte tömmarna och böjde sig ner i släden… och flög… Denna dröm hade hon många gånger, så länge Axel levde. Och när han inte längre fanns där, flög hon många gånger till på hästarna, men han stod bredvid, tog bara inte tömmarna i hand… Log… Hon älskade dessa nattliga “flygturer”, även om hon visste att se hästar i drömmen betydde sjukdom, eller kanske till och med död… Så hon “flög” om natten på hästarna, och sedan kunde det vara högt blodtryck eller hjärtat som stack till…
Den natten stod de båda i släden igen. Men ingen styrde längre “flygningen”. Det fanns inga tömmar alls. Och hästarna steg högre och högre, ända upp till molnen! På ett moln satt en liten ängel med vingar och log mot dem. “Lovis! Min lilla Lovis!” ropade Alva i drömmen så högt att hon vaknade av det själv…
“Det är dags… Det är dags… att göra mig i ordning”, viskade hon för sig själv. Utan sorg, utan förtvivlan…
Hon älskade ordning i hemmet, så hon hade precis skurat golvet och skakat ut de hemmavävda matterna. Hon tog fram bunten den hon sparat länge “för döden”, packade upp allt, skrev till och med lappar om vad som hörde till vad. För utan henne skulle ingen kunna göra det. Främlingar skulle leta efter allt… Men Greta skulle komma, vem annars! Hon var den enda som besökte henne nu, hon var både vän och som en syster. Det fanns få kvar av hennes väninnor i denna värld, och ingen skulle nå henne, för benen värkte. Men Greta var fortfarande rask. Hon skulle hinna…
Alva tog en skolanteckningsbok, en penna och satte sig för att skriva ett brev.
“Förlåt mig, Greta. Du är mig närmast. Vi har levt som systrar… Låt inte andra veta, jag ber dig, min fruktansvärda skam. För mig kommer det väl inte längre att göra ont när folk pratar, men jag ber ändå… I många år har jag ljugit för folk och för dig, min syster, att jag har en omtänksam dotter, att hon inte kommer och hälsar på för hon är sjuk… Men sanningen är att jag inte vet var hon är. Jag tror hon lever, men hon lämnade mig för länge sedan. Och för att inte skämmas inför folk har jag ljugit för alla, och för dig också… Vänta inte på min dotter, försök inte hitta henne… Begrav mig bredvid Axel, där jag har sparat plats. Stugan och allt i den lämnar jag till dig. Kanske kan dina barn ha nytta av något. Jag lyckades inte uppfostra min dotter… Jag bär på en fruktansvärd skam för det. Och må den följa mig i graven… Jag ber dig, syster…”
Alva värmde upp spisen ordentligt, stängde skorstenen och lade sig att sova…
Greta hade redan kvällen innan märkt att det inte lyste hos väninnan, men kunde hon ana!
“Lämnade den avlidna något brev?” frågade polisen som kommit för att registrera den ensamma kvinnans död.
“Nej, det fanns inget… Inget… Det var svårt för henne att vara ensam, det var allt…” sa Greta och kramade i fickan det hopknycklade avskedsbrevet från väninnan.
* * *
Hennes lilla Lovis växte upp till en vacker och intelligent flicka. Den enda, den älskade. Axel, gift agronom i kooperativet, blev förälskad i en enkel bondkvinna. Enligt tidens lagar borde han ha blivit avskedad och utesluten ur partiet, men på något sätt blev det bara en reprimand och… det verkade glömmas. Han och hans fru hade inga barn, men här födde trädgårdsarbetaren ett utomäktenskapligt barn med agronomen! Det sades att kooperativets ordförande själv hade “skit i det blå skåpet”, så han hjälpte till att skilja och gifta om Axel med Alva snabbt. “Ingen ‘faderlösa’ ska födas här”, bankade han i bordet. Hans före detta flyttade till stan och hittade, sägs det, en stadsbo, medan de själva levde i perfekt harmoni, växte upp dottern, men… inte länge och inte lyckligt.
Likadana hästar, liknande de i drömmen, fast verkliga, förde med sig olycka. Axel cyklade sent en kväll hem från skördarna på fälten. I nattmörkret störtade hästarna rakt emot honom och körde över honom. Kusken var berusad och märkte inget. Om någon bara hittat honom i tid! Alva väntade till gryningen utan att blunda. De hittade honom på morgonen… redan död. Han kunde ha räddats, om någon sett honom. Sådan var väl ödet…
Alva hade friare… Men hon brydde sig inte om dem. Hon levde bara för dottern. Och dottern var hennes glädje. Hon var duktig i skolan. Och i amatörteatern uppträdde hon inte bara i byn, utan i hela kommunen. För hon kunde både sjunga och dansa! Alla sa att hon var begåvad! Och lyckosam också! Hon kom in på Kulturhögskolan i Stockholm på första försöket!
Alva var så stolt över dottern. Hon försökte alltid åka och hälsa på, ta med mat, träffa henne. Det första året var Lovis glad, och hon kom hem vid minsta tillfälle. Men med tiden vande hon sig av. Hon blev till och med ovänlig mot sin mor. Irriterad så. Ingenting passade henne. Alva kom en gång, två gånger dottern fanns inte i studenthemmet. De sa att hon träffat någon utländsk pojkvän. Hon blev snart relegerad från skolan. Gamla klasskamrater sa att utlänningen fått Lovis att börja med droger. På den tiden kände man knappt till sådana problem på landet. Vilken skam för en mor! En fruktansvärd skam! Ungefär ett år efter att de sist sågs skrev Lov
