Fiskaren vaknar tidigt på morgonen, som vanligt. Gryningen hänger fortfarande över havet, luften är sval och fuktig, och bruset från vågorna viskar lovande om en god fångst. Han förbereder sina redskap, kontrollerar båten och är på väg att ge sig ut när hans blick fastnar på ett konstigt föremål på den steniga stranden.
Först tror han att det är en stor låda eller en övergiven container som vågorna har kastat upp. Men ju närmare han kommer, desto starkare blir en obehaglig känsla i bröstet. Framför honom ligger en kista. Gammal, av metall, täckt av rost och tång, som om den länge har drivit på havet innan den slutligen hamnade här.
Herre Gud viskar fiskaren och ser sig förvirrat omkring. Stranden är öde. Bara bruset från vågorna och skriken från måsarna följer hans upptäckt.
Hans första tanke är att inte röra den och ringa polisen genast. Men nyfikenheten är starkare. Mannen sätter sig försiktigt ner och granskar kistan.
På locket hänger ett litet, redan rostigt hänglås. Ett kraftigt ryck räcker för att det ska lossna.
Fiskarens hjärta bultar. Han lyfter långsamt det tunga locket, och det som möter hans blick får honom att stelna.
Inuti ligger mänskliga kvarlevor. Ben, trasor av vad som en gång var kläder och metallföremål som har svärtats av vatten och tid.
Av chocken backar fiskaren och sätter instinktivt handen för munnen. Han står så i flera sekunder, oförmögen att tro sina ögon.
Senare, när experterna anländer, fastställer de att kistan är nästan hundra år gammal. Den har troligtvis hamnat i havet efter ett skeppsbrott för länge sedan. Strömmar och stormar har burit den över vågorna i decennier innan den slutligen spolades upp på denna strand.
Historien sprider sig snabbt i trakten. Folk viskar och spekulerar om havets hemlighet och den dödes öde. För fiskaren blir denna dag den mest minnesvärda i hans liv.
Det är som om havet självt har valt att avslöja en gammal hemlighet, gömd i tidens djup.
