Jag stod i köket och lagade mat till familjen, men min dotters vänner slaktade allt!
Min dotter, Lovisa, är festens själ. Hennes generositet och skratt drar till sig vänner som en magnet. I vårt hus i Göteborg finns alltid en skock av hennes kamrater, barn i alla åldrar, inte bara från hennes klass. Jag är glad att hon är så social, men på senaste tiden har det gått över mig, och jag känner mig nära gråten.
Allt började när Lovisa tog för vana att bjuda hem sina vänner. Vintern var sträng, och jag såg inget problem med att de lekte under varmt tak. Först bjöd hon dem på te med pepparkakor, satte på musik, hittade på lekar. Jag rördes till och med av hennes gästfrihet. Men nu tar hon med sig främlingar jag aldrig sett förut. Och på deras sätt att vara står jag mållös.
Igår, när jag kom hem från jobbet, satt två tonåringar i köket. De slukade kålpudringen som var tänkt för två dagar, direkt ur kastrullen. Inte en sked återstod! De staplade de smutsiga tallrikarna i diskhon och försvann utan ett ord. Jag var ras. Vi hade inget till middagen, och jag var för trött för att laga ny mat.
Jag försökte förklara för Lovisa att hon inte kan bjuda in obekanta och ge dem vår mat. Pepparkakor, godis, visst. Men det som står i kylen är till för familjen. Lovisa blossade av ilska, kallade mig snål, och smällde igen dörren till sitt svar så hårt att allt skakade. Hon låste in sig och vägrade prata. Jag kände mig skyldig, men vad kunde jag göra?
Jag lagade potatis och fläskkotletter, ropade på alla att komma och äta. Lovisa vägrade, som om jag var hennes fiende. Nästa dag, innan jag gick till jobbet, varnade jag: “Det räcker för två dagar, jag kommer hem sent, vänta inte på mig att laga mer.” Ändå, när jag kom hem efter elva, såg jag min man, Henrik, steka potatis i ett städat kök. Lovisas vänner hade sopit rent igen. Hon hade återigen låst in sig, utan förklaring.
Jag vet inte vad jag ska göra. Hur ska hon förstå? Hon lyser inte, kastar absurda anklagelser: “Du är självisk, du hatar mina vänner!” Är det tonåren? Har vi, Henrik och jag, gjort fel? Jag vet inte längre. Mitt hjärta bristjag vill att min dotter ska vara lycklig, men jag står inte ut med den här röran.
Jag är inte snål, men budgeten är redan spänd. Henrik och jag jobbar oss för att mata familjen. Jag slitit för att laga god mat, men främlingar får njuta av den. Min mor säger: “Du måste sätta ner foten!” Men jag vägrar våld. Jag vill lösa det i lugn, men hur? Lovisa undviker mig, och det känns som om jag förlorar min egen dotter.
Vad skulle ni göra? Hur får jag henne att förstå att hon skadar oss, utan att såra henne? Hur sätter jag gränser så att vårt hem inte blir en kafeteria? Har ni varit med om det? Ge mig råd… jag orkar inte mer.
