Åren i Kedjan
Gunnar mindes inte riktigt när allt började. Kanske för att tiden för honom bara var en rad av gråa dagar, ändlösa nätter och årstider som kom och gick utan att ge honom tröst. Han föddes i en stor kull på en gård i utkanten av en liten by i Småland. Redan som valp var hans öde förutbestämt av den kalla metallen i en kedja som han aldrig skulle bli fri från.
I början var livet bara nyfikenhet. Han lekte med sina syskon, nosade på den fuktiga jorden och skällde åt fåglarna. Men en dag valde en av männen på gården ut honom. Han skilde honom från hans mor, förde honom till en avlägsen del av gården och band en kedja runt hans hals. Från den stunden blev Gunnar en del av gården, som en trasig vagn eller ett rostigt verktyg. Ingen gav honom en kärleksfull beröring eller ett vänligt ord. För Gunnar var tiden bara en väntan utan hopp.
Med åren blev kedjan hans enda sällskap. Den var knappt två meter lång, och Gunnar lärde sig att inte röra sig för långt bort för att undvika det plötsliga ryck som fick honom att tappa andan. Han hade inget hundhus eller skydd han sov på marken, i regn eller snö, och när vinden ven hårt kröp han ihop mot en vägg, darrande av köld.
Årstiderna kom och gick. Vintrarna var hårda, med iskalla nätter då Gunnar vaknade täckt av frost. Somrarna var en pina av hetta och törst. Ibland kastade barnen på gården stenar på honom för skojs skull eller skrämde honom med pinnar. Ingen brydde sig om honom. Hans liv var en cirkel av lidande, hunger och ensamhet.
Maten var knapp och ynklig. De slängde åt honom potatisskal, ben utan kött och ibland, sällan, lite sur soppa. Gunnar åt girigt, rädd att någon skulle ta ifrån honom den lilla mat han fick. Han drack grumligt vatten ur en rostig hink. Han visste inte hur färskt kött smakade eller hur det kändes att äta sig mätt. Kroppen blev mager, revbenen syntes under hans smutsiga, toviga päls.
Han blev aldrig utomhus. Han såg världen bara från sitt hörn, begränsad av kedjan. Han såg andra hundar springa fritt, människor gå förbi, fåglar flyga. Han drömde om att springa, utforska, få en vänlig beröring. Men det var bara en dröm, och varje gång han öppnade ögonen var kedjan kvar.
Den sista vintern var den hårdaste. Mannen som kedjat honom blev sjuk och slutade komma ut. Gunnar såg ingen på dagarna. Skålen med mat blev allt tom
