För att undvika skam gick hon med på att leva med en puckelrygg… Men när han viskade sin önskan i hennes öra, sjönk hon ner…
Gustav, är det du, mitt hjärta?
Ja, mamma, det är jag! Förlåt att jag är så sen…
Mammans röst, darrande av oro och trötthet, hördes från den mörka hallen. Hon stod där i sin gamla morgonrock, med en ficklampa i handen som om hon hade väntat på honom hela sitt liv.
Gustav, mitt lilla hjärta, var har du hängt till så här sent? Himlen är svart som kol, stjärnorna lyser som ögonen på skogens vilddjur…
Mamma, jag och Erik höll på med skolarbetet. Glömde bort tiden. Förlåt att jag inte sa till. Du sover ju så dåligt som det är…
Eller har du varit hos en flicka? frågade hon plötsligt misstänksamt. Har du blivit kär, kanske?
Mamma, vad är det för struntprat! skrattade Gustav medan han tog av sig skorna. Jag är inte den killen som flickor väntar på vid grinden. Och vem skulle vilja ha mig? En puckelrygg med armar som en apa och hår som ogräs?
Men i hennes ögon syntes smärta. Hon sa inte att hon såg en vacker son, inte en varelse, utan pojken hon hade växt upp i fattigdom, i kyla och ensamhet.
Gustav var verkligen ingen skönhet. Han var knappt meter sextio lång, böjd i ryggen, med långa armar som nästan nådde ner till knäna. Huvudet stort, med lockar som stack upp som maskrosor. Som barn kallades han “lilla apan”, “skogsanden”, “naturens under”. Men han växte upp och blev mer än bara en människa.
Han och hans mor, Elin, hade kommit till byn när han var tio. De flydde från stan från fattigdomen, från skammen: fadern satt i fängelse, modern lämnade dem. Bara de två återstod. Två mot hela världen.
Den där Gustav blir ingen gammal, muttrade gumman Maj när hon såg den spenslige pojken. Han kommer att försvinna som dagg för solen.
Men Gustav försvann inte. Han höll fast vid livet som en rot i berg. Han växte, andades, arbetade. Och Elin en kvinna med hjärta av stål och händer förstörda av bageriarbete bakade bröd till hela byn. Tio timmar om dagen, år efter år, tills hon själv bröt ihop.
När hon blev sängliggande, utan hopp om att resa sig igen, blev Gustav både son och dotter, läkare och sköterska. Han tvättade golvet, kokade gröt, läste högt ur gamla tidningar. Och när hon dog tyst, som vinden som lämnar fältet stod han vid kistan med knutna nävar och teg. För han hade inga tårar kvar.
Men byn glömde honom inte. Grannarna kom med mat, gav honom varma kläder. Och sedan oväntat började folk besöka honom. Först pojkar som var fascinerade av radioteknik. Gustav jobbade på radiostationen lagade mottagare, riktade antenner, löddrade kablar. Han hade guldhänder, även om de såg klumpiga ut.
Sedan började flickor komma. Först bara på besök, för att dricka te med hemgjord sylt. Sedan stannade de längre. Skrattade. Pratade.
Och en dag märkte han: en av dem Lovisa stannade alltid sist.
Har du inte bråttom? frågade han när alla andra gått.
Jag har ingenstans att ta vägen, svarade hon tyst och tittade i golvet. Min styvmor hatar mig. Tre bröder hårda, elaka. Pappa dricker, och jag är i vägen. Jag bor hos en vän, men inte för alltid… Men här hos dig det är lugnt. Här känner jag mig inte ensam.
Gustav såg på henne och för första gången i sitt liv förstod han att han kunde vara någon värd.
Bo hos mig, sa han enkelt. Mammas rum är tomt. Du kan sköta hushållet. Och jag… jag ska inte be om något. Inte ett ord, inte en blick. Var bara här.
Byn började prata. Viskade bakom ryggen:
Hur kan det vara? En puckelrygg och en skönhet? Det är ju löjligt!
Men tiden gick. Lovisa städade, lagade mat, log. Och Gustav arbetade, teg, tog hand om henne.
Och när hon födde en son, vändes hela världen upp och ner.
Vem liknar han? frågade byn. Vem?
Och pojken, Nils, tittade på Gustav och sa: “Pappa!”
Och Gustav, som aldrig trott han skulle bli far, kände plötsligt något varmt öppnas i bröstet som en liten sol.
Han lärde Nils att laga eluttag, fiska, läsa stavelse för stavelse. Och Lovisa, när hon såg dem, sa:
Du borde hitta en kvinna, Gustav. Du är inte ensam.
Du är som en syster för mig, svarade han. Först ska du gifta dig. Med en bra, god man. Sedan… får vi se.
Och det kom en sådan man. Ung, från grannbyn. Ärlig. Hårt arbetande.
De gifte sig. Lovisa åkte iväg.
Men en dag mötte Gustav henne på vägen och sa:
Jag vill be dig om en sak… Ge mig Nils.
Va? utbrast hon förvånat. Varför?
Jag vet, Lovisa. När man får ett eget barn, förändras allt inuti. Men Nils… han är inte din egen. Du kommer att glömma honom. Och jag… jag kan inte.
Jag ger inte upp honom!
Jag tar honom inte ifrån dig, svarade Gustav tyst. Kom på besök när du vill. Låt honom bara bo hos mig.
Lovisa tänkte efter ett ögonblick. Sedan ropade hon på sonen:
Nils! Kom hit! Säg, vem vill du bo med mig eller pappa?
Pojken sprang fram, ögonen lyste:
Kan vi inte bo tillsammans, som förut? Både mamma och pappa?
Nej, sa Lovisa sorgset.
Då stannar jag hos pappa! ropade Nils. Och du, mamma, får komma på besök!
Och så blev det.
Nils stannade. Och Gustav blev, på riktigt, en far.
Men en dag kom Lovisa tillbaka:
Vi flyttar till stan. Jag tar med mig Nils.
Pojken brast i gråt, kramade Gustav:
Jag åker inte! Jag stannar med pappa!
Gustav… viskade Lovisa och tittade i marken. Han är ju… inte din.
Jag vet, svarade Gustav. Jag har alltid vetat.
Jag rymmer ändå till pappa! grät Nils.
Och han rymde. Om och om igen.
De hämtade honom han kom tillbaka.
Till slut gav Lovisa upp.
Låt det bli som det blir, sa hon. Han har gjort sitt val.
Och så började en ny historia.
Grannfrun Annas man hade drunknat. En fyllskalle, en tyrann, en fruktansvärd människa. Gud gav dem inga barn för i det huset fanns ingen kärlek.
Gust
