*Dagboksanteckning*
“Tack, min käre son, för denna underbara fest!” sa min svärmor i mikrofonen, helt utan att nämna mig. Mitt svarande tal fick hela rummet att tystna.
Ni vet hur det är. När svärmor, Kerstin Elisabet, fyllde 60 år, var det en stor sak som måste firas i stil. Och vem i familjen är den eviga arrangören, den som alltid får ta hand om allt? Jo, just det jag.
Svärmor kom fram till mig med sitt oskyldigaste leende: “Lilla du, du är så duktig och organiserad!” Och så började det: “Kan du hjälpa mig med jubileet? Jag är så gammal nu, jag förstår mig inte på sådant.”
“Hjälpa.” Ja, just det. Hennes version av “hjälpa” innebar att jag tog på mig allt. Två veckor av mitt liv ägnades åt denna fest.
Jag hittade restaurangen, ändrade menyn tre gånger för att “moster Birgit äter inte fisk, och farbror Gunnar är allergisk mot nötter.” Jag bokade festprataren, ordnade med fotografen, dekorationerna, och blåste upp ballonger halva natten.
Och för att göra det hela perfekt allt detta betalades av oss, för svärmor hade aldrig klarat det ekonomiskt.
Min man, Erik, låtsades vara engagerad. Han satt bredvid mig, nickade allvarligt när jag frågade om idéer, men stirrade hela tiden på sin telefon.
Svärmor ringde varje dag med “viktiga” instruktioner, men frågade aldrig om jag behövde hjälp. Jag gick ner tre kilo av stressen.
Och så kom festdagen. Restaurangen lyste, gästerna såg fina ut, och jubilaren var klädd som en drottning. Jag hann knappt fixa håret.
Jag sprang runt pratade med servitriserna, letade efter borttappade barn, lugna en väldigt berusad farbror Gunnar. Kort sagt, jag var inte gäst jag var festens gratis koordinator.
När jag äntligen satte mig för att äta, tog festprataren mikrofonen: “Nu får vår kära jubilarie säga några ord!”
Kerstin Elisabet log stolt och tog mikrofonen. Jag, naiv som jag var, trodde hon skulle tacka mig för alla sömnlösa nätter.
Istället sa hon: “Kära vänner! Jag är så lycklig att se er alla här! Och jag vill säga ett stort tack till min underbara son, min ljuvliga Erik! Utan dig hade denna fest aldrig blivit av!”
Jag tappade gaffeln. Hela rummet applåderade. Min man reste sig, röd av stolthet, och blåste en kyss till sin mamma. Men om mig inte ett ord. Som om jag inte existerade.
I det ögonblicket dog något inom mig. Och något annat föddes. Ett iskallt raseri. Och en plan.
Jag väntade tills applåderna tystnade, gick fram till festprataren och tog mikrofonen med ett leende.
“Kära gäster! Kerstin Elisabet! Jag vill också säga några ord. Erik är verkligen fantastisk. Och därför har jag en liten present till honom och sin underbara mamma.”
Jag tog fram en mapp. Mappen med restaurangens faktura, som jag just hämtat.
Tystnaden var total. Jag lade mappen på bordet framför dem och sa klart och tydligt: “Eftersom ni organiserade denna fest, känns det rimligt att ni också betalar notan. Eller hur?”
Erik blev kritvit. Svärmor gapade som en fisk på land.
Ingen sa ett ord. Jag lade ner mikrofonen, tog min väska och gick ut med högburet huvud.
Säg bara inte att festen varade länge efter det.
