Jag heter Lovisa, och jag har fortfarande inte hämtat mig från den här smällen. Min man, killen som drömde om ett barn, som bad mig att bli mamma, som svor kärlek och stödhan lämnade oss så fort det verkliga livet med en baby började. Och han stack inte ensam, nej. Han åkte hem till sin mamma. Medan jag blev kvarmed vår lille pojke, en öm rygg och ett hjärta i bitar.
Edvin och jag gifte oss för tre år sen. I början verkade allt perfekt. Vi var unga, kära, fulla av drömmar. Men jag visste en sak: vi fick inte stressa med barn. Vi behövde hitta vår balans, köpa en större lägenhet, spara lite. Jag visste det för jag har yngre bröder, och jag kände väl till hur det var att ta hand om en bebis dygnet runt. Edvin, han var enda barnet, bortskämd, beskyddad, hade aldrig riktigt mött några svårigheter.
Men när hans kusin fick barn blev Edvin helt fixerad. Efter varje besök kom han hem med samma visa:
Kom igen, Lovisa. Nu är det dags! Varför vänta? Unga föräldrar klarar sig bättre. Om du fortsätter förbereda dig så är vi fyrtio innan det händer
Jag försökte förklara att ett barn inte var en leksakatt det handlade om nätter utan sömn, koliker, matning, vaggsånger. Men han bara ryckte på axlarna:
Det låter som att du förväntar dig en katastrof, inte ett barn!
Våra föräldrar gjorde inte saken bättre. Min mamma och svärmor upprepade att de skulle hjälpa oss obegränsat, att allt skulle bli lätt. Till slut gav jag efter.
Under graviditeten var Edvin en föredömlig make. Han bar matkassar, städade, lagade mat, följde med på ultraljud, smekte min mage och viskade att han älskade oss. Jag trodde han skulle bli en bra pappa.
Men tyvärr tog sagan slut samma dag vi kom hem från BB. Vår son grät. Ofta. Länge. Med eller utan anledning. Jag försökte skona Edvins nätter, men barnet vaknade varannan timme. Jag gungade honom, sjöng, vandrade runt i lägenheten. Men i vår lilla tvåa fanns ingen flykt från skriken. Kökslampan var på hela natten, och jag såg min man vrida sig i sängen, stoppa fingrar i öronen, bli irriterad.
Lite i taget blev han grinig. Gräl började. Han kom hem allt senare. Och en kväll, precis när vår son fyllt tre månader, packade han en väska utan ett ord.
Jag åker till mamma. Jag måste sova. Jag klarar inte det här. Jag vill inte skilja mig, bara jag är trött. Jag kommer tillbaka när han är större.
Jag stod kvar i hallen med babyn i famnen, mjölken fortfarande varm i bröstet. Han bara gick.
Näst dagen ringde hans mamma. Lugn, som om inget hänt:
Lilla Lovisa, jag håller inte med Edvin, men det är nog bäst så. Män är inte gjorda för småbarn. Jag kommer och hjälper dig. Var inte för arg på honom.
Sen ringde min mamma.
Mamma, tycker du det här är okej? viskade jag med tårarna i halsen. Det var han som ville ha det här barnet. Och nu lämnar han mig. Hur ska jag klara det?
Älskling, gör inga förhastade beslut. Ja, han sprang. Men inte till en annan kvinnatill sin mamma. Det betyder att han inte gett upp helt. Ge honom tid. Han kommer tillbaka.
Men jag är inte säker på att jag vill ha honom tillbaka.
Han krossade mig. Han svek mig när jag var som svagast. När jag bara tänkte på vår son, på oss treså gav han upp. Han orkade inte ens några månader. Och nu undrar jag kan jag lita på honom igen? Räkna med honom? Det var han som ville ha det här barnet. Det var han som tjata. Och så fort babyn kom sprang han.
Nu vilar allt på mig. Vår son, vardagen, utmattningen, rädslan. Och en fråga som inte går ur mitt huvud: om han lämnade mig i en sån här situationvad händer sen?
