Den påträngande svärmodern dök upp som om hon ägde stället tills jag gav henne en smak av sin egen medicin.
Ibland är fienden i hemmet ingen främling, utan en svärmor med ett vänligt leende och en plastlåda full av misstänkta köttbullar. Jag heter Lovisa, gift i två år, och som de säger gick allt bra mellan min man och mig… tills hans mamma började “värma vårt hem” lite för ofta. Och med en envishet som gjorde att till och med brevbäraren kom förbi mer sällan än hon.
Jag sorterade matvarorna i köksskåpet när plötsligt dörrklockan ringde. Jag öppnade. Naturligtvis, vem annars? Birgitta, min svärmor.
“Lovisa, hej! Jag har gjort köttbullar! Med lax! Färska!” Hon räckte glatt fram sin plastlåda.
Jag suckade. Min man och jag avskyr fisk sedan barnsben. Jag fick det tvingat i mig som liten, och han, son till en fiskare, åt så mycket att han nästan växte gälar. Vi har sagt det. Flera gånger. Men svärmor låtsades som ingenting.
“Birgitta, vi äter inte fisk… Du vet det.”
“Men man slänger inte sånt här! Behåll det, ge det till nån annan!” försvarade hon sig.
Men det var inte bara de förbaskade köttbullarna. Hon kom oftare. Oanmäld. Bankade inte ens. Hon steg in som om hon ägde stället och började sina “inspektioner”:
“Åh, vad är det här för ost? Har aldrig smakat den, jag tar lite. Och lite korv också, du kan köpa mer. Förresten, jag tog med lite fisk man måste kunna dela med sig!”
Varje gång växte hennes aptit. En dag kom hon med en väninna. Utan att ringa. Utan att fråga.
“Vi var på apoteket vi ville värma oss lite. Bjuder du på kaffe?”
Medan jag stod som förstenad i dörren rotade hon redan glatt i kylen, drog fram sylt, ost, kex, medan hennes väninna slog sig bekvämt ner vid bordet.
Jag kände mig som en främling i mitt eget hem. Min man ryckte bara på axlarna “det är mamma, hon menar väl”. Menar väl? Jag hade sett henne gömma vår ananas under kappan. Det här var ingen hjälp eller omtanke det var en fräck ockupation.
Så jag smidde en plan. Mild, men exakt. Nästa dag tog jag min väninna Moa, köpte de starkaste sushin i stan, och utan förvarning stack vi hem till Birgitta.
“Hej, vi var i området och tänkte vi skulle hälsa på! Vi tog med sushi smaka gärna!” Jag log och tryckte fatet i hennes händer.
Svärmor bleknade. Hon avskyr sushi. En gång smakade hon och kallade dem sedan för “råa råttor på ris”.
“Sätt er, jag ska se vad ni har gott här också,” sa jag och gick mot hennes kyl.
Jag drog fram couscous, en potatissallad, en tårta allt hamnade på bordet. Moa skrattade redan högt.
“Åh, Birgitta, det är väl ingen fara? Jag tog med sushi, det är väl bara rätt att man delar med sig?” la jag till med spelad oskuld.
Birgitta stod som förlamad. Ordlös. Hon förstod. Förstod hur det kändes att ha någon som trängde sig på.
Jag gick därifrån och tackade för hennes “varma välkomst”, lovade att komma tillbaka snart.
Sedan dess har allt förändrats. Nu ringer hon innan hon kommer, hennes besök är sällsynta, diskreta. Hon tar till och med med saker vi faktiskt gillar. Ingen mer fisk. Ibland behövs inget gräl. Det räcker att visa dem en spegel.
