I en underlig dröm, som kändes både verklig och overklig samtidigt, stod jag där i bilen med händerna om ratten, fastfrusen av de ord min kollega just uttalat.
“Vet du verkligen vem din fru är, Viktor?” frågade han med en röst som ekade som en varning genom bilens insida.
“Vad menar du?” svarade jag, men orden fastnade som is i min strupe.
“Min fru, hon är barnmorska på BB. När hon såg din Elin på bröllopet, viskade hon till mig: ‘Undrar om Viktor vet att hans brud har en dotter på ett barnhem?'”
Jag kände hur saliven i munnen blev som sand. Min kollega fortsatte: “Min Annika sa att hon själv skrev under papperen när Elin avsade sig barnet. Fem år sedan, tror hon. Flickan heter Saga och har Elins flicknamn, Lindberg.”
Jag satt som förstenad. Hela världen snurrade runt mig. Ville inte tro det, men ändå visste jag att Elin inte var någon oskuldsfull flicka när vi träffades. Hon var trettioett, hade säkert ett liv före mig. Men att lämna bort sitt eget barn? Hur levde man med det?
Jag hittade barnhemmet genom kontakter. Direktören presenterade en liten flicka med glittrande ögon. “Här är vår Saga Lindberg. Hur gammal är du, lilla vän?”
Flickan kisade svagt, en liten skevhet i blicken som fick mitt hjärta att vrida sig. Hon kom fram till mig och frågade med en röst klar som en klocka: “Är du min pappa?”
Jag visste inte vad jag skulle säga. “Saga, skulle du vilja ha en mamma och en pappa?” frågade jag, fast jag redan ville ta henne i famn och springa därifrån.
“Ja!” utbrast hon. “Tar du med mig hem?”
“Snart, älskling. Lova att vänta?” mitt hjärta bultade så hårt att det kändes som om det skulle spränga bröstkorgen.
“Jag lovar. Lurar du mig?”
“Nej,” jag kysste hennes kind och kände hur något inom mig förändrades.
Hemma berättade jag allt för Elin. “Jag bryr mig inte om vad som var innan, men vi tar hem Saga. Jag adopterar henne.”
Elin skrattade, ett hårt, kallt ljud. “Har du frågat mig? Vill jag ha henne? Dessutom är hon ju ske
