Jag hörde precis av Bengt, som har tagit in sin fru Lisbet från sjukhuset och körde hem dem i en hyrbil, likt man lånar en släpvagn när man ska flytta ihop med grannen.Han säger med den där lugna rösten: Allt blir bra, bara håll dig i livet. Sitt bara ner och prata med mig. Jag fixar allt. Lämna mig inte, min lilla duva!”
Lisbet, som precis passerat 35året, trodde aldrig att hon skulle få uppleva den där kvinnliga lyckan, men ödet hade andra planer. De möttes när båda var nära fyrtio. Bengt hade varit änka i tre år. Lisbet hade aldrig gift sig, men hade en son. Som man brukar säga, hon födde för sig själv. På sina unga år hade hon haft ett förhållande med den mörkhåriga Olle, som lovade att gifta sig och förtrollade den unga Lisbet. Hon trodde på hans löften, men de visade sig vara tomma. Senare fick hon veta att Olle var gift och hade en egen familj i Stockholm. Till och med hans hustru dök upp och bad Lisbet att inte förstöra någon annans liv. Den oerfarna Lisbet gav upp, men bestämde sig ändå för att behålla barnet.
Så gick det till. Hon födde Erik. Sonen blev hennes enda tröst och glädje. Erik växte upp som en väluppfostrad kille, gjorde bra ifrån sig i skolan och sökte sedan till Handelshögskolan i Stockholm. Bengt kom förbi Lisbet några gånger och föreslog att de skulle gifta sig. Hon var tveksam, men Bengt hade ändå gjort ett gott intryck. En kväll kände Lisbet sig generad inför sin egen son och längtade efter så många år av ensamhet. Erik sa då: Mamma, jag tänker inte bo kvar här längre. Jag tror att du och far kan bli ett bra par, så länge ni behandlar varandra fint. Jag vill bara att du är lycklig. Även Bengts son var med på noterna.
De bestämde sig för att leva tillsammans. De skrev under ett enkelt vigselintyg och höll en liten fest. Lisbet jobbade i den lilla bybiblioteket i Vickleby, medan Bengt var jordbrukskonsult på närliggande gård. Tillsammans skötte de hushållet, mjölkade korna, odlade potatis och rärekål. De älskade och respekterade varandra, men saknade bara gemensamma barn.
Deras två söner gifte sig och de fick barnbarn. Till varje helgdag dukade de upp hembakat bröd, färskost, grädde, fläskkött och kyckling. På jul och midsommar samlades en hel hög med släkt och vänner i deras stuga. Då satt Bengt och Lisbet vid bordet, log och njöt av att ha någon att fira med. På kvällarna, när de la sig för att sova, tänkte de tyst för sig själva att de gärna skulle gå först, så ingen skulle behöva känna sig ensam.
Åren gick och en morgon kände Lisbet sig illa när hon skulle koka upp en gryta med köttfärssoppa. Hon föll i köket. Bengt ropade på grannar och fick snabbt en ambulans. Läkarna sa att Lisbet haft en stroke, men alla funktioner fanns kvar förutom en hon kunde inte gå längre. Erik kom med sin fru och besökte sin mor, gav pengar för mediciner och körde sedan hem igen.
Bengt hyrde en bil och körde Lisbet hem från sjukhuset tillsammans med grannen. Han tröstade henne med de där lugna orden: Allt blir bra, bara håll dig i livet. Sitt och prata med mig. Jag fixar allt. Lämna mig inte, min lilla duva!”
Han tog hand om henne omsorgsfullt. Efter en månad fick hon sitta i en bekväm fåtölj och hjälpte honom med att laga mat. De skar potatis och morötter, sorterade ärtor och bakade bröd tillsammans. På kvällarna pratade de om framtiden. Vintern närmade sig och Bengt kände att han saknade styrka att hugga ved.
Kanske kan barnen ta hand om oss i vinter och ge oss lite ro när våren kommer, tänkte han.
På helgen kom Erik med sin fru Elin. När hon såg rummet sa hon: Det ser ut som att vi måste dela upp er lite. Vi tar med mamma nästa vecka och fixar ett rum åt er.
Bengt suckade lågt: Men vi har ju aldrig separerat. Hur kan barnen göra så?
Elin svarade: Förut kunde ni klara er själva, men nu är det annorlunda. Låt oss ta hand om er tillsammans, så ingen blir ensam.
Erik och Elin åkte hem. Bengt och Lisbet suckade tungt och funderade på vad de skulle göra härnäst. När de gick och lade sig drömde de om att slippa vakna och se allting igen.
Nästa helg kom båda sönerna för att hjälpa till. De började samla ihop saker. Bengt satt vid Lisbets säng, såg på henne och mindes deras unga år, och tårarna rann. Han kysste hennes hand och viskade: Förlåt, Lisbet, för att allt gick så här. Vi missade kanske någon sak i barnuppfostran. Jag älskar dig.
Lisbet ville stryka över hans kind, men hennes krafter började sina. Bengt torkade tårarna med ärmen, satte sig i bilen och körde iväg utan att torka av sig helt.
Sen hjälpte Erik och Elin samt grannen att linda in Lisbet i en filt och förde henne ut ur huset på rygg. Hon tänkte att det var lite symboliskt. Hon kämpade inte emot, och när Bengt körde iväg försvann hon. Hon ville bara slippa vänta på kvällen.
En vecka gick. En klar höstdag, på Alla helgons dag, möttes Lisbet och Bengt i en annan värld. Det var deras dröm som gick i uppfyllelse.
