Jag var på väg hem från jobbet, trött som vanligt, och funderade på vad jag skulle laga till middag och mötet jag hade nästa dag. Plötsligt hörde jag en röst bakom mig:
“Ursäkta mig! Är du Ebba Lindgren?”
Jag vände mig om. Där stod en ung kvinna med en pojke på ungefär sex år. Hon lät osäker, men hennes blick var bestämd.
“Jag heter Lovisa”, sa hon. “Och det här är din sonson, Hugo. Han är redan sex år.”
Först trodde jag det var något skämt. Varken hon eller pojken såg bekanta ut. Chocken fick mig att må illa.
“Förlåt, men… måste det inte vara något misstag?” fick jag fram.
Lovisa fortsatte med självsäker röst:
“Nej, jag tar inte miste. Din son är Hugos pappa. Jag har hållit tyst länge, men tycker du har rätt att veta. Jag begär inget. Här är mitt nummer. Om du
