Mannen i kostymen rörde sig inte. Men hans ögon var låsta på brevet i min hand som om det var den enda grej som betydde något i hela världen.
Elias låg andfådd i mina armar. Hans hud var blek, läpparna kalla, och jag kände hur pulsen saktade. Jag hann knappt tänka, men fingrarna jobbade på hög hastighet. Jag ryckte upp brevet.
Inuti fanns ingen lång text, bara ett gammalt foto, en adress skriven på baksidan och ett namn i fet, svart bläck:
Alexander Vinter.
Så snart jag såg namnet försvann mannens flin. Blicken skärpte sig, käkarna knöts.
Du borde inte ha läst det sa han, låg och skarp.
Jag stirrade på honom. Vem är Alexander Vinter?
Han steg närmare. Det där namnet kommer bränna upp hela stan. Om du är klok, bränner du ner det och låtsas som om du aldrig sett det.
Innan jag hann svara tjöt ett horn ute. Ett godståg dånade förbi järnvägsgården, skakade väggarna i den lilla hyddan. Markytan darrade, men mannen i kostymen höll blicken på brevet.
Elias stönade. Hans ögon fladdrade till en sekund. Hitta honom Niklas innan de gör det.
Och sedan föll hans huvud bakåt igen.
Jag kände paniken trycka i bröstet. Elias! Håll dig kvar!
Mannens röst blev iskall. Om du jagar Alexander Vinter, skriver du under din egen dödsdom. Och din bror också om han överlever natten.
Jag ställde mig mellan honom och Elias. Så varför är du så rädd för honom?
Ett svagt leende spred sig. För att Alexander Vinter är den enda som lever och vet sanningen om din mamma och varför du blev borttagen.
Orden slog som en näve. Jag greppade brevet hårdare tills det kröktes i handen.
Innan jag hann säga mer hoppade Klara fram med en pistol i handen.
Backa, sade hon till mannen.
Hans flin kom tillbaka. Fortfarande hjälte, Klara? Du var en av oss en gång. Du vet hur det slutar.
Jag vet också att du inte lämnar den här med brevet, svarade hon skarpt.
De stirrade på varandra i en lång, spänd minut. Det enda ljudet var droppandet från det trasiga taket och Elias svaga andetag.
Till slut tog mannen ett långsamt steg bakåt. Det här är inte slut, Niklas. Det där brevet kommer förgöra dig. Och när det händer ska jag stå och se på.
Han haltade ut ur hyddan och försvann in i skuggorna vid järnvägsgården.
Tystnaden lade sig igen. Men mina händer skakade inte av rädsla, utan av en het, ironisk ilska.
Jag vände mig mot Klara. Vi går till den adressen. Ikväll.
Hon höjde på ögonbrynen. Niklas, du fattar inte
Jag fattar tillräckligt, avbröt jag. Alexander Vinter vet var min mamma är. Om jag måste bränna hela stan för att hitta henne, så gör jag det.
Alva, som fortfarande höll i sin sårade axel, kämpade för att stå. Du har ingen aning om hur farlig Vinter är. Han jobbade för din pappa innan branden. Han var den enda som fick ditt pappas förtroende för allt.
Jag vände mig skarpt mot henne. Och var är han nu?
Hon tvekade, kastade en blick mot Klara. Adressen på pappret är inte hans hem. Det är ett gömställe. Och om han är där, betyder det att han gömmer sig från samma personer som jagar dig.
Klara skakade på huvudet. Niklas, du går inte in där utan backup. Vinter litar på ingen. Om han tror att du är med dem, skjuter han dig innan du hinner säga ett ord.
Jag såg ner på Elias. Hans andning var fortfarande ojämn, men hans hand ryckte lite i min. Han höll fast.
Jag går, sa jag. Och du är antingen med mig eller i vägen.
Klara svarade inte, men hon hindrade mig inte heller.
—
Vi lämnade hyddan och smög genom järnvägsgårdens skuggor. Varje ljud fick mitt hjärta att hoppa en lös kedja som klirrade i vinden, gnisslet från rostigt metall, fotsteg på avstånd. Jag höll armen om Alva för att hålla henne i balans.
Gömstället låg bara två gator bort, gömt bakom ett gammalt lagerhus. Utsidan såg övergiven ut brädor spikade över fönstren, dörren hängde på en gångjärn.
När vi kom närmare såg jag det en liten röd lampa på väggen. En kamera.
De håller koll, muttrade jag.
Klara knackade tre gånger, pausar, två gånger till. Det är jag, ropade hon.
Efter en lång stund öppnades dörren knarrande.
En man stod inne. Lång, med ett grått skägg och ögon som stål. Hans vänstra hand höll en pistol pekad rakt mot mitt bröst.
Niklas Bergström, sade han.
Jag frös. Du känner mig?
Jag vet allt om dig, svarade han. Och din bror.
Då vet du att jag behöver svar, sa jag.
Han räckte in oss. Inuti var gömstället dunkelt och doftade svagt av tobak. Kartor täckte väggarna, foton sammankopplade med röda trådar.
I mitten av allt fanns ett foto på min mamma. Inte det gamla från brevet, utan ett nyare. Hon stod på en marknad någonstans, med en enkel halsduk, men hennes ögon samma ögon jag såg i spegeln varje morgon.
Jag kände hur halsen stramade. Var är hon?
Alexander Vinter steg fram. Levande. Och i mer fara än du kan föreställa dig.
Ta mig till henne, krävde jag.
Han skakade på huvudet. Om du går till henne nu, leder du dem rakt till henne. De kommer döda henne innan du hinner säga hennes namn.
Jag knöt nävarna. Jag har hållits borta från henne hela mitt liv. Jag väntar inte på ytterligare tjugo år.
Vinter mjuknade lite i blicken. Niklas de som jagar dig vill inte bara ha pengar eller makt. De vill ha något din mamma har. Något din pappa lämnade henne innan han dog. Om de får det faller hela Sverige ihop.
Klara bröt tystnaden för första gången. Vad är det?
Vinter tvekade, men tittade på brevet i min hand. Du har redan en del av det. Resten är hos henne.
Alvas röst skar igenom spänningen. Och vad händer om de får båda delarna?
Vinter svarade enkelt. De kommer inte bara döda er. De kommer radera er. Alla er. Som om ni aldrig funnits.
—
Rummet blev tyst. Jag stirrade på mammas foto igen. Hennes leende var svagt, men äkta. Hon levde.
För första gången på åratal kände jag hopp. Men jag visste också att hoppet inte skyddade henne.
Jag vände mig mot Vinter. Säg vad jag måste göra.
Hans ögon mötte mina. Först måste du vara redo att döda mannen som satte branden.
Vem är det? frågade jag.
Vinter knöt käkarna. Samma man som jagat dig sedan du förde din bror till sjukhuset. Mannen i kostymen.
Jag kände blodet koka. Jag såg hans flin framför mig, hörde hans röst i regnet.
Jag sprang inte längre. Nu var det min tur att jaga.
Vinter stod där, med en pistol i handen, men hans mask började spricka.
Klara greppade pistolen hårdare. Alvas ansikte bleknade.
Och jag? Jag kände eld i ådrorna. Åratal av att springa, överleva på halva sanningen och halva svaren var över. Nu hade jag ett namn, ett ansikte och ett mål.
Mannen i kostymen.
Samma man som nästan tog Elias liv. Samma man som vet varför min mamma försvann. Samma man som brände mitt förflutna till aska.
Jag steg närmare Vinter, min röst låg men fast.
Då får du säga var jag hittar honom.
Vinter studerade mig, ögonen som stål. Du är inte redo.
Jag slog näven mot bordet, bilderna flög. Min bror dör! Min mamma gömmer sig! Säg att jag inte är redo!
Ett sprick i hans mask syntes. Hans käke ryckte. Sakta sänkte han pistolen.
Du påminner mig om din pappa, mumlade han. Samma eld. Samma envishet. Därför fruktar de dig.
Han drog fram ett annat brev, slitet och vecklat som om det burits i årtionden. Han skjutsade det över bordet mot mig.
Inuti finns första steget. Men när du öppnar det finns ingen återvändo. Du räddar antingen din familj hans ögon hårdnade eller begraver dem.
Jag stirrade på brevet, pulsen dunkade i öronen. Elias svaga andning ekade i minnet. Mammas ögon på fotot på väggen såg rakt igenom mig.
Långsamt sträckte jag ut handen och tog brevet.
Och i det ögonblicket förstod jag jakten hade redan börjat.
Det handlade inte längre bara om svar. Det handlade om blod.
När jag väl hittar mannen i kostymen blir han inte jägaren.
Han blir bytet.
