**Skilsmässa mellan vänner**
Kan man fortsätta vara vänner när ens närmaste vänner skiljer sig?
Jag trodde att skilsmässa bara handlade om man och hustru.
Men visade sig, det gällde också alla som var vänner med dem
Vår vänskapskrets växte fram i Göteborg, eller snarare i dess förorter där långa gator kantades av likadana hus, prydliga gräsmattor och brevlådor på små stolpar vid vägkanten.
Först träffades vi på kurser om “nytt liv”, på judiska samfundets evenemang, på barnkalas och skoluppsättningar. Efter några år kunde ingen föreställa sig högtider eller helger utan varandra.
I gruppen fanns sex par.
Jag och min man.
Elin och Anders de närmaste.
Och fyra andra familjer med barn i ungefär samma ålder.
Vår kalender var proppfull som en stor familjs:
Sommar utflykter till sjön, grillkvällar, majs över elden och nationaldagen i parken med fyrverkerier.
Höst äpplen och must, Halloween och Lucia.
Vinter skidor, Hanukkah, nyår och barnens sportlov i Spanien.
Vår Påsk med traditionella middagar.
Det kändes som om den här vänskapen skulle vara för evigt.
Tills Elin ringde en dag och lugnt meddelade:
“Jag och Anders skiljer oss.”
Jag frös fast, som en gammal dator. De var ju det perfekta paret! Inte ett moln på deras himmel Eller såg vi bara ingenting, för det var enklare så?
Till slut fick jag ur mig det första som dök upp i huvudet:
“Men vår julbord i er källare då? Du lovade att laga julskinkan med rotmos”
Middagen blev ändå av, fast hos oss man kunde ju inte låta maten gå till spillo.
Anders kom med sin nya flickvän.
“Vi är ju civiliserade människor”, sa han och blinkade awkwardt mot de andra.
Hon var under trettio långt hår, ändlösa ben och shorts som knappt täckte något. Männen svalde diskret, fruarna himlade med ögonen.
Elin fnös:
“Ja ja, vi får se hur hon sjunger när hon upptäcker hur snål han är!”
Och plötsligt vänd mot mig:
“Vems vän är du egentligen?!”
Feststämningen var förstörd.
Som hämnd tog Elin med sig någon åldrande nörd i en illasittande kostym och runda glasögon till nästa födelsedag. Han pladdrade på om “intelligenta” ämnen, avbrutet av dåliga skämt, och sjönk ihop utan att få något stöd från varken männen eller kvinnorna.
Hemma blev det forna paret ett stående samtalsämne.
Fruarna stödde Elin entusiastiskt.
Männen spelade upprörda över Anders skurkstreck, men i hemlighet var de imponerade.
En komplicerad diplomati inleddes.
Till min födelsedag bjöds bara Elin och barnen in “så ungarna får någon att leka med”.
Till sommarfesten kom Anders med sin senaste skönhet: “där dricker och äter alla ändå, man behöver inte prata så mycket”.
Det svåraste var jubileerna.
Sofia, som förberedde sitt silverbröllop, suckade dramatiskt i luren:
“Lisa, jag vet inte hur jag ska placera dem. Vi klarar inte av deras blickdueller.”
Vi ritade upp en sittordning i en timme:
Anders och hans tjej i ett hörn bakom en pelare.
Elin vid brasan och efterrättsbordet.
Barnen vart som helst.
“Kanske har vi tur och någon blir sjuk?” viskade Sofia hoppfullt, följt av en rad ursäkter till sig själv.
Höjdpunkten kom vid deras dotters studentfest.
Pizzerians lokaler, blommor, ballonger, musik.
Elin i ena änden av det långa bordet.
Anders i den andra.
Mitt emellan en tårta som en gränszon.
Anders senaste skönhet, med urringning för pojkarnas skull, scrollade i sin telefon. Fruarna gav sina män vassa blickar. Männen låtsades vara helt upptagna av pizzan.
Jag försökte lätta upp stämningen:
“Det viktiga är att ni båda kommit. Barnet blir glad”
Kylan var så intensiv att pizzan kändes som glass.
Sakta stabiliserades allt.
Vi umgicks oftare med Elin både roligare och säkrare.
Med Anders blev det bara sporadiska “gillningar” och tillfälliga möten vid Ica Maxi.
Och jag insåg en enkel sanning: det är inte bara man och hustru som skiljer sig. Vännerna gör det också lite grann.
Nu är varje högtid som ett FN-möte: strikt etikett och noggrant planerad placering.
Till julbordet har vi två omgångar:
Först med Elin skinka och rotmos.
Sen med Anders entrecôte och hans senaste skönhet i minikjol.
Nyligen tänkte jag:
Om någon annan skiljer sig, får vi öppna separata chattar för varje fest.
Vänskapen lever, men nu är den som ett medlemskap på Ica Maxi individuellt, med begränsningar och strikta användarvillkor.
Ibland undrar jag: om man kunde skriva på en officiell vänskaps-skilsmässa,
skulle vi också göra det
utan advokater och underhåll,
men med en grill-schema och rätt till “gemensamma vänner på helgerna”.
Skilsmässa är smittsamt. Även när det är någon annans.
