VISSLANDET
I ett kvinnligt arbetslag finns det alltid plats för skvaller. Och som bekant, en skvallertant har tungan lika lång som en trappa. På en förskola i Göteborg pratade man ofta om pedagogens, Lottas, kärleksliv och äktenskap. För den unga kvinnan var det två helt olika saker. Lotta verkade tycka om att ge dem anledning till prat.
Hon hade alltid en hel armé av beundrare. Så fort en rörmokare, snickare eller målare dök upp på förskolan, glömde Lotta sina arbetsuppgifter och skyndade sig att “hjälpa till”. Fastän det aldrig gick längre än oskyldigt flörtande och lovande leenden, var alla övertygade – Lotta hade “smör på brödet”.
Lotta pladdrade och skrattade, särskilt bland männen. Hon skämtade till och med med vaktmästaren Sture, som var nära pensionen. Hon älskade att “bada” i komplimanger och känna sig oöverträffad bland kollegorna.
Och det bör nämnas att Lotta var gift och hade en sjuårig dotter, Moa. Men inget av detta tycktes störa hennes personliga friheter.
Hennes man, Håkan, avgudade sin Lotta. Han misstänkte hennes ofarliga flörtar. “Ja, vad gör man? En vacker kvinna… Det är svårt att ignorera uppmärksamheten från andra män. Men hon är trofast mot mig”, tröstade sig Håkan.
Enkel tillitsfullhet. Dessutom försäkrade Lotta honom om sin eviga kärlek.
…Lotta gifte sig på sin mammas inrådan. Hon sa att den foglige Håkan kunde formas till en perfekt make. Och så blev det. Håkan var en duktig elinstallatör och reste ofta på jobb till olika platser. När han kom hem överöste han Lotta och Moa med presenter och ägnade all sin lediga tid åt familjen. Men något saknades i detta lugna och bekväma äktenskap. Passion? Vilda känslor?
…Och så en dag blev Lotta galet kär. Allt började när Sture plötsligt skickades i pension. Och förskolechefen, Gunilla, anställde sin son som nattvakt. Viktor studerade till tandläkare på Karolinska Institutet.
Gunilla ville hjälpa sin studentande son ekonomiskt, så hon erbjöd honom nattjobb. Viktor tackade ja direkt. Extra pengar var alltid bra. Kunde ju ta med sin flickvän på bio och bjuda på glass…
Även om han inte hade någon flickvän än. Men en sån ung, lovande kille (blivande tandläkare!) skulle snart hitta någon.
Så fort Viktor började sitt jobb kunde Lotta inte låta bli att besöka honom i vaktmästarboden.
…Det var en vinterkväll. Alla barn hade hämtats. Lotta dök oväntat upp hos vakten. För att hälsa. Viktor, som var väluppfostrad, bjöd in henne att sitta ner. Han själv satte sig mittemot på en sliten soffa. Lotta var duktig på att föra en avslappnad konversation. Man kunde inte hänga med i hennes snabba prat…
De pratade i timmar. Viktor berättade ivrigt om sig själv, medicin och sina vänner. Lotta nickade förstående. Sedan klagade hon på sitt trista liv, och Viktor höll snart hennes hand och tröstade henne. Tiden flög. Natten hade fallit över stan.
Viktor följde Lotta hem. Lyckligtvis bodde hon nära förskolan.
Så började deras stormiga romans.
Lotta kunde inte hålla sig tillbaka. Hon störtade mot avgrunden utan att tveka. Viktor förklarade snart sin kärlek. Historien spreds genast bland personalen. Och det går inte att stoppa munnarna. Förskolechefen Gunilla kallade in Lotta på sitt kontor.
“Lotta, jag vill påminna dig du har en familj. Som mor ber jag dig: lämna Viktor ifred. Glöm honom. Vad har ni ens gemensamt? Du har man och dotter. Viktor har år kvar av studier. Han behöver inte en stulen kärlek. Eller vill du bli avskedad för omoraliskt beteende?” hotade Gunilla.
“Avskeda mig då, Gunilla! Jag ger inte upp Viktor. Han är min!” sa Lotta och rusade ut.
“Ångra dig inte sedan!” ropade Gunilla efter henne.
Nästa dag kom Lotta med en ansökan om ledighet. Gunilla skrev under utan ett ord och tillade:
“Jag hoppas du kommer till besinning, Lotta. Jag vill inte ha en svärdotter med ‘bagage’!”
Lotta tog med sig Moa (“bagaget”) och åkte till sina föräldrar i Småland. Hon behövde tid ensam för att fatta rätt beslut. Lotta förstod inte ens själv vad som hände. Begär? Passion? Visslande? Hennes förnuft var tyst, men hjärtat längtade efter kärlek.
I byn bodde en spåkvinna, Märta. Folk från hela trakten kom till henne för råd och tröst. Märta var hela 90 år men klar i huvudet och full av optimism. Hon bodde ensam i en liten stuga. Förr hade hon haft man och sju barn. Nu hade hon överlevt dem alla. Gråtit sina tårar torra, torkat sin sorg och plötsligt börjat se in i framtiden. Alla hennes spådomar gick ju upp, förr eller senare. Folk litade på Märta, men var också lite rädda för henne.
Lotta tog med sig godsaker (Märta tog inte emot pengar) och gick till stugan för att “spå sin framtid”.
Innan hon ens hunnit fram, ropade Märta:
“Nå, flicka lilla, vad ska din lille pojke heta?”
Lotta förstod inte:
“Vilken lille pojke?”
“Din son. Du väntar ju barn till våren. Visste du inte?” sa Märta från dörren.
Lotta blev fascinerad. Spåkvinna bjöd in henne. I den mörka stugan hängde ikoner på väggarna, växter på spisen och brinnande ljus på bordet.
“Sätt dig, kära du. Jag ska berätta allt. Jag vet vad som plågar dig”, började Märta.
Hon lade ut gamla kort och suckade djupt.
“Låt mig inte vänta. Berätta”, sa Lotta oroligt.
“Din dotter ska gifta sig med en militär. Hon flyttar långt bort. Men du, återvänd till din man. Han tar emot dig, trots allt. Du har ju varit lite för glad… Men om du vänder dig bort från honom, blir du ensam i världen. Utan hopp”, varnade Märta.
Sedan mumlade hon obegripligt, läste böner, smälte vax och hällde det i en skål med vatten. Vaxet formade en siluett.
“Vad ser du, flicka lilla?” frågade Märta den nu skrämda Lotta.
Lotta tittade noga.
“Åh! Det är ju… en kamel!” utbrast hon.
“Ja, gå nu i frid. Jag säger inget mer. Jag är trött”, sa Märta.
Förvirrad lämnade Lotta godisarna på bordet och gick ut.
“Vad menade hon med pojken och kamelen?” undrade Lotta.
Martas ord väckte tvivel, men Lotta hade redan bestämt sig. Hon skulle lämna Håkan och flytta ihop med Viktor.
Fast
