“Och? Allt är fint mellan mig och Håkan. Vi är en exemplarisk familj, inga skandaler, barnen har blivit vettiga människor.”
“Håkan, glömde du nycklarna igen?” suckade Ann-Sofie när hon hörde den välbekanta hostningen utanför dörren. Han ringde aldrig på, stod bara där och väntade på att hon skulle öppna.
“Ja, glömde”, muttrade Håkan när han klev in i hallen. “Jag hade bråttom i morse, viktigt möte på gång.”
Ann-Sofie tittade på medan han sparkade av sig kängorna mitt i hallen och lät dem ligga. Hon flyttade dem tyst till rätt plats. Fyrtio år som gift hade lärt henne att inte tjafsa om småsaker. Håkan var chefingenjör på fabriken, han hade ansvar för stora projekt, hemma ville han ha lugn och ro. Kunde hon inte bara ställa undan hans skor?
“Hur gick det på jobbet?” frågade hon och hällde upp en tallrik ärtsoppa.
“Åh, det vanliga. Cheferna pressar, arbetarna fattar inte, utrustningen är gammal. Men vi klarar oss”, sa Håkan och bläddrade mekaniskt i tidningen utan att titta upp.
Ann-Sofie ville berätta om grannen Maj-Britt, som klagat på sin alkoholiserade son, men hon ångrade sig. Håkan behövde inte andras problem efter jobbet.
“Förresten”, sa han plötsligt och tittade upp, “Lennart fick ett erbjudande om befordran. De flyttar honom till huvudkontoret i Stockholm. Bra position, tre gånger högre lön.”
“Det var ju trevligt för honom”, nickade Ann-Sofie och började duka av.
“Han rekommenderade mig för hans tjänst”, tillade Håkan lågt.
Ann-Sofie stelnade med tallrikarna i händerna.
“Hur menar du?”
“VDn tar beslutet nästa vecka. Om det går igenom blir jag biträdande chefingenjör. Nästan dubbel lön, fler förmåner, extra semesterdagar.”
Håkan lät lugn, men hon hörde den dolda spänningen i rösten. Hon kände sin man genom och genom. Han hade drömt om den här positionen i åratal men visade aldrig ambitioner öppet.
“Håkan, det är ju fantastiskt!” Hon satte sig bredvid och tog hans hand. “Du förtjänar det här. Så många år du har jobbat hårt, aldrig svikit fabriken.”
“Vi får se, det är inte klart än”, ryckte han på axlarna, men hon såg på hans ansikte att han redan föreställde sig den nya rollen.
Hela kvällen var Håkan ovanligt uppspelt. Han berättade om nya projekt han kunde leda, om affärsresor, om hur de äntligen kunde köpa en ny Volvo istället för den slitna gamla. Ann-Sofie lyssnade och delade hans glädje. Efter middagen satte de till och med på musik och dansade i köket, som på gamla dar.
Nästa dag träffade Ann-Sofie Lena, Lennarts fru, på gården.
“Grattis!” log grannen. “Lennart berättade igår att Håkan kan få hans jobb. Fin position, vi är så glada för er skull.”
“Tack, men inget är bestämt än”, svarade Ann-Sofie försiktigt.
“Åh, det är nästan klart. Lennart säger att de inte ens tittar på andra kandidater. Håkan är den bästa ingenjören på avdelningen, alla respekterar honom.”
Ann-Sofie gick hem med lätt hjärta. Så det var inte bara tomt hopp. Om Lennart sa så, var befordran nästan garanterad.
Hemma bestämde hon sig för att laga en festmiddag. Hon gick till affären, köpte kött till stek, Håkans favoritbakelser. Medan hon lagade mat, nynnade hon för sig själv. Det var länge sedan hon känt sig så lycklig.
Håkan kom hem sent, trött och mulen.
“Vad har hänt?” frågade hon oroligt.
“Inget särskilt. Bara en vanlig arbetsdag.” Han satte sig vid bordet men rörde knappt maten.
“Håkan, säg nu. Har du hört något om befordran?”
“De sa att beslutet tas nästa vecka.”
“Är det några problem?”
Håkan teg länge innan han suckade tungt:
“Du förstår, Ann-Sofie, det är inte så enkelt. Konkurrensen är hård. Andersson vill ha tjänsten också. Och Persson från andra avdelningen.”
“Men Lennart sa ju att du är den bästa kandidaten!”
“Lennart sa det, ja, men han bestämmer inte. Andersson har kontakter. Hans fru jobbar i kommunen, hans brorson är gift med VDns dotter.”
Ann-Sofie kände hur hjärtat knöt sig. Var allt inte så hoppfullt som det verkade?
Nästa dag gick hon till sin väninna Birgitta. Hon jobbade på personalavdelningen på samma fabrik och höll alltid koll på befordringar.
“Hördu, Birgitta”, började Ann-Sofie innan hon ens hunnit ta av sig skorna, “vad vet du om Håkans befordran?”
Birgitta satte på vattenkokaren, tog fram kex och satte sig.
“Jag vet att tjänsten finns. Och Håkan är en av kandidaterna.”
“Vad mer? Vilka konkurrenter? Vilka chanser har han?”
“Ann-Sofie, du vet att jag inte kan prata om sånt här”, tvekade Birgitta.
“Vi har varit vänner i så många år! Snälla, säg något. Håkan är helt slut, och jag vet inte hur jag ska hjälpa honom.”
Birgitta såg sig omkring och sänkte rösten:
“Okej, men bara mellan oss. Håkan har bra chanser. Han är verkligen den bästa ingenjören. Men det finns en hake. Har du hört talas om de nya reglerna för befordringar?”
“Vilka regler?”
“Nu kollar de inte bara kandidaten utan hela familjen. Moral, rykte, om det finns några problem.”
Ann-Sofie rynkade pannan:
“Och? Mellan mig och Håkan är allt som det ska. Vi är en exemplarisk familj, inga skandaler, barnen har blivit vettiga människor.”
“Självklart, självklart”, skyndade sig Birgitta att instämma. “Men de kollar noggrant nu, särskilt med den nya VDn. Han är noga med ordning och disciplin.”
Ann-Sofie gick hem med en klump i magen. Vad kunde de hitta att anmärka på?
Hon började gå igenom allt. Deras son Johan jobbade som ingenjör i en annan stad, levde ett stabilt liv. Dottern Elin var gift, hade två barn, en bra man. Själv hade Ann-Sofie jobbat på biblioteket hela livet, var respekterad. Håkan drack aldrig, bråkade inte, grannarna hade inget ont att säga.
Men oron släppte inte. Hon letade efter minsta lilla misstag som kunde skada deras rykte.
När Håkan kom hem den kvällen kunde hon inte hålla sig:
“Stämmer det att de kollar hela familjen innan befordran?”
“Var har du hört det?” undrade han.
“Birgitta sa det. Hon jobbar ju på personal.”
“Jaha
