Svenskan viskade bakom ryggen på henne.
“Vad är det du säger, Marita?” rösten hos Birgitta skälvde av ilska. “Hur kan du sprida sådana rykten om min sonhustru?”
“Vad menar du?” låtsades Marita förvånad och rättade till glasögonen. “Jag sa inget dåligt, jag påpekade bara att din Elin verkar märklig på sista tiden. Kanske är hon trött, eller…”
“Eller vad?” Birgitta tog ett steg närmare staketet. “Säg det du!”
“Jag vet inte…” Marita sänkte rösten till en viskning, men tillräckligt högt för att grannarna skulle höra. “Tänk om hon är… i *det* tillståndet? Och döljer det? Det är ju konstigt, gifta i tre år och inga barn…”
Elin stelnade bakom grindarna, fingrarna kramade om brödpåsen hon bar. Hon hade råkat höra samtalet på väg hem från affären, men nu kunde hon inte röra sig. Hjärtat bultade så högt att det kändes som om hela Sverige hörde det.
“Marita, vad är det du pratar om?” Birgitta viftade avfärdande. “De är unga, de bygger karriär. Elin jobbar på banken, ett ansvarsfullt jobb. Barn får vänta.”
“Jaha, karriär…” drog Marita på orden. “Men jag ser hur hon går hemifrån på morgnarna. Bleklagd, mörka ringar under ögonen. Och nu springer hon till affären hela tiden, förr gjorde hon inte så. Igår såg jag henne stå utanför apoteket länge, stirrade på något i skyltfönstret…”
Elin kände en kall kåre längs ryggraden. Hon *hade* stått vid apoteket. Tittat på graviditetstesterna. Men hon vågade inte köpa. Rädslan hade gnagt i två veckor rädsla för det okända, för samtalet med Henrik, för att livet skulle vändas upp och ner.
“Sluta hitta på!” fräste Birgitta. “Elin är en duktig flicka. Om något sådant pågick skulle hon berättat för mig först. Vi har en bra relation.”
“Bra relation…” upprepade Marita med en underlig ton. “Men vet du att hon ringer sin mamma varje kväll? Långa samtal, men så fort Henrik kommer hem lägger hon på?”
Elin blundade hårt. Jo, hon ringde sin mamma varje dag, särskilt på sistone. Men inte för att dölja något bara för att mamma förstod. Där kunde hon prata om jobbet, om rädslorna, om att ibland behövde hon bara vara ensam.
“Vad är det för fel med det?” försvarade Birgitta sig. “Hon älskar sin mamma, det är normalt.”
“Normalt, visst…” Marita lät inställsam. “Men Kerstin berättade att hon såg Elin vid hållplasten. Grät, säger hon. Satt på bussen och torkade tårar.”
Elin mindes den dagen. Jo, hon hade gråtit. Men inte för graviditet eller äktenskapsproblem. En kollega hade blivit uppsagd en vän i åratal. Och chefen antydde fler nedskärningar. Rädslan för att förlora jobbet, särskilt nu när de sparade till en lägenhet, växte för varje dag.
“Hör nu, Marita”, Birgittas röst blev hård. “Vad vill du egentligen säga? Kom till saken.”
“Inget särskilt.” Marita backade. “Men jag tror hon har problem. Kanske på jobbet? Eller…” hon sänkte rösten, “med Henrik?”
“Med min son är allt perfekt!” fräste Birgitta. “De älskar varandra, det ser ju vem som helst!”
“Ja, ja…” mumlade Marita. “Men har du märkt att Henrik kommit hem senare på sistone? Och klätt sig… finare, kanske. Ny skjorta, använder en ny parfym…”
Elin knöt händerna. Jo, Henrik jobbade senare, men det var ett stort projekt, och han berättade allt. Skjortan hade hon köpt till hans födelsedag. Parfymen var en present från henne bara för att göra honom glad.
“Marita”, Birgittas röst var låg men iskall. “Sluta sprida rykten om min familj. Har du fakta kom med det. Annars håll tyst.”
“Men snälla!” fnös Marita. “Jag bryr mig bara om Elin! Man ser ju att något inte står rätt till. Kanske behöver hon hjälp?”
“Behöver hon hjälp så frågar hon”, sa Birgitta kort. “Ditt skvaller hjälper ingen.”
Elin hörde grinden gnissla Birgitta gick in. Marita stod kvar, muttrade för sig själv, och försvann sedan.
Elin väntade flera minuter innan hon gick in. Händerna darrade när hon öppnade dörren. I hallen mötte hon Birgitta lång, sträng, med grått hår i en stram knut.
“Elin, var har du varit?” frågade Birgitta och granskade henne. “Du ser blek ut.”
“Var på affären.” Elin höll upp brödpåsen. “Birgitta… kan vi prata?”
“Självklart. Kom in i köket. Vill du ha te?”
De satte sig mittemot varandra. Elin vred koppen i händerna. Birgitta väntade tålmodigt.
“Jag hörde… erat samtal med Marita”, började Elin.
“Jaha.” Birgitta nickade. “Vad hörde du?”
“Hon pratade… om mig. Att jag betedde mig konstigt, att jag kanske var gravid, eller att Henrik och jag hade problem…”
Birgitta ställde ner sin kopp.
“Och? Stämmer det?”
Elin mötte hennes blick.
“Om jag var gravid skulle jag berättat. Jag gömmer inget.”
“Och med Henrik?”
“Inga problem. Vi älskar varandra, som alltid. Men…” Elin tystnade. “Jobbet är tufft just nu. Nedskärningar. Jag är rädd för att bli uppsagd. Och vi sparar till lägenheten…”
“Varför sa du inget?” frågade Birgitta mjukt.
“Jag ville inte oroa dig. Trodde jag kunde hantera det själv.”
Birgitta reste sig, lade en hand på Elins axel.
“Vi är familj. Dina problem är våra. Henrik vet?”
“Ja. Han stöttar mig. Men jag ser hur orolig han är. Projektet på jobbet tar tid.”
“Och Marita hittar misstänksamma saker i det också”, suckade Birgitta. “Hon gör en höna av en fjäder.”
“Gör hon så… om alla?”
“Tyvärr. Men jag brukar ignorera henne. Idag rörde det dig.”
Tårarna brände i Elins ögon.
“Det kändes så hemskt… Som om jag gjort något fel…”
“Elin.” Birgittas röst var varm. “Du är en fantastisk hustru och en underbar svärdotter. Sladder… det finns alltid. Bry dig inte.”
“Men andra grannar tror väl också…”
“Vad spelar det för roll?” snäste Birgitta. “Vi lever för oss, inte för dem. Ska vi berätta för Henrik?”
“Nej.” Elin skakade på huvudet. “Han har nog med stress. Varför lägga mer på honom?”
“Nåväl.
