Lydia Andersson stod vid fönstret i sitt kök och såg hur hennes barnbarn Max kastade stenar på grannens katt. Pojken var bara sju år, men i hans rörelser fanns redan en ilska som skrämde henne.
“Max, sluta genast!” ropade hon och öppnade fönstret på vid gavel.
Barnbarnet vände sig inte ens om. Han tog en större sten och kastade igen. Katten jamade sorgset och försvann bakom garagen.
Lydia suckade och gick för att ta på sig jackan. Hon måste gå ner och prata med honom. Men hon visste att det inte skulle hjälpa. Max lyssnade inte på henne, svarade elakt, eller sprang hem till sin mamma och klagade.
I trappan stötte hon ihop med grannen Greta Lindgren.
“Lydia, har du sett din sonson?” frågade Greta upprört. “Han jagar min Misse igen!”
“Jag har sett honom. Jag ska prata med honom nu.”
“Vad ska det hjälpa? Du borde prata med Elin istället. Det är hennes uppfostran, eller rättare sagt, bristen på den.”
Lydia svarade inte. Hon ville inte gräla med grannen, men kunde inte heller hålla med. Elin var hennes dotter, och oavsett hur deras förhållande var, måste hon försvara henne.
På gården hade Max hittat ett nytt nöjehan slet av flugorna deras vingar, fångade i en burk.
“Max, vad gör du?” Lydia satte sig bredvid honom på bänken.
“Jag undersöker,” muttrade pojken utan att titta upp.
“Vad undersöker du?”
“Hur de klarar sig utan vingar.”
“Varför vill du veta det?”
Max ryckte på axlarna.
“Det är intressant.”
Lydia tog försiktigt burken ur hans händer.
“Förstår du, flugor är också levande varelser. Det gör ont för dem när du river av deras vingar.”
“Och?” fräste han. “De är äckliga.”
“Max, man får inte göra andra illa, även om man inte tycker om dem.”
Pojken tittade på henne med en min som om hon talade kinesiska.
“Men mamma säger att om någon är svagare, behöver man inte vara rädd för dem.”
Lydia kände hur hjärtat knöt sig. Kunde Elin verkligen lära sitt barn sådant?
“Mamma säger mycket, men inte allt är rätt. Starka ska skydda de svaga, inte göra dem illa.”
“Vad dumt,” fnös Max och sprang till gungorna.
På kvällen bestämde sig Lydia för att prata med sin dotter. Elin kom för att hämta Max vid åtta, som vanligt trött efter jobbet och irriterad.
“Mamma, har du matat honom?” frågade hon utan att ens hälsa.
“Självklart. Elin, vi måste prata.”
“Om vad?” Dottern fingrade nervöst på sin väska.
“Om Max. Om hans beteende.”
Elin himlade med ögonen.
“Klagar du igen? Mamma, han är sju år! Alla barn är busiga i den åldern.”
“Det här är inte bus, Elin. Han plågar djur, är oförskämd mot vuxna, lyssnar inte på någon.”
“Och vad föreslår du? Ska vi låsa in honom?”
“Jag föreslår att du uppfostrar honom. Lär honom skillnaden mellan rätt och fel.”
Elin fnös.
“Mamma, tiderna har förändrats. Man måste vara hård nu för att överleva. Jag vill inte att min son växer upp till en mes som alla går på.”
“Men det är skillnad mellan styrka och grymhet!”
“Vad spelar det för roll? Huvudsaken är att inte låta sig trampas på.”
Lydia tittade på sin dotter och kände inte igen henne. Var fanns den snälla, omtänksamma flicka hon hade uppfostrat? När blev Elin så här kall?
“Max, vi går hem!” ropade Elin mot lekplatsen.
Pojken kom motvilligt fram.
“Farmor, kommer jag imorgon?”
“Självklart, lillan.”
Elin tog sonen i handen och gick mot grinden. Vid staketet vände hon sig om.
“Mamma, fyll inte hans huvud med dumheter om snällhet och rättvisa. Livet är hårt.”
Efter att de gått satt Lydia länge på bänken och undrade var hon hade gjort fel med Elins uppfostran. Dottern hade varit ett helt vanligt barnvarken bättre eller sämre än andra. Hon hade pluggat lite, hjälpt till hemma, inte varit oartig. Vad hände sedan?
Nästa dag kom Max till farmorn i dåligt humör.
“Vad har hänt?” frågade Lydia när hon såg skråman i hans ansikte.
“Viktor är dum och rev mig,” muttrade han.
“Varför rev han dig?”
“För ingenting. Bara så.”
Lydia trodde inte på honom. Viktor var en lugn pojke som bodde i grannhuset. Hon kände honom och hans föräldrar.
“Max, säg sanningen. Vad gjorde du mot Viktor?”
“Inget speciellt,” svarade han och undvek hennes blick. “Jag tog bara hans godis.”
“Tog eller tog med våld?”
“Joo… tog med våld. Men jag slog honom inte!”
“Och han ville inte dela med sig?”
“Nej. Han är snål.”
Lydia suckade.
“Max, man får inte ta andras saker. Om du vill ha godis, be om det eller köp ditt eget.”
“Varför? Han är svagare än jag, så jag är starkare. Mamma säger att den som är stark har alltid rätt.”
“Mamma har fel.”
Max tittade förvånat på henne.
“Mamma kan inte ha fel. Hon är vuxen.”
“Vuxna gör också fel, Max. Och din mamma gör inget undantag.”
Pojken funderade ett tag.
“Om mamma har fel, vem har rätt då?”
“De har rätt som inte gör de svaga illa, de som hjälper andra, de som talar sanning.”
“Så du har rätt och mamma har fel?”
Lydia blev tyst. Hon ville inte sätta sonen mot sin mamma, men hon kunde inte heller tiga längre.
“Jag försöker ha rätt. Men det viktigaste är din egen samvetsröst. Den kommer alltid säga vad som är rätt.”
“Vad är samvetsröst?”
“Det är rösten inuti dig som visar vad som är bra och dåligt. När du tog ifrån Viktor, sa din samvetsröst inget då?”
Max rynkade pannan.
“Jo. Men mamma sa att det var dumheter.”
“Vad tycker du själv?”
“Vet inte,” erkände han ärligt.
Lydia berättade en saga om en snäll jätte som skyddade de svaga istället för att göra dem illa. Max lyssnade noga och ställde frågor. Det syntes att det intresserade honom.
Efter sagan gick de ut. På gården lekte barnen, bland dem Viktor. När han fick syn på Max gömde han sig bakom sin mamma.
“Max,” viskade Lydia, “vill du inte be Viktor om förlåtelse?”
Han tittade på henne, sedan på Viktor.
“Varför?”
“För att du gjorde honom illa.”
“Men han är svagare än jag.”
“Det är just därför du ska be om ursäkt.”
