En kvinnas historia
Tove och Magnus ansågs vara det perfekta paret. Båda var vackra, framgångsrika, med god ekonomi bara barn saknades. Läkarna kunde inte hjälpa, bara konstatera en svår diagnos.
Men de gav inte upp. De gick till kyrkan, bad, reste till heliga platser. Hörde de om en gammal klok kvinna i någon by, åkte de genast dit. En av dem sa att de skulle få barn, till och med flera, men inte utan smärta och förlust. Hon sa mycket mer, men Tove var så glad att hon knappt lyssnade, kom bara ihåg att hon måste tro.
De borde resa, njuta av livet, de har ju pengar. Istället gör de en tragedi av det. Barn är otacksamma ändå de ger dig inte ens ett glas vatten när du blir gammal, viskade andra bakom hennes rygg.
Hon är för gammal, själv full av krämpor, och ändå vill hon ha barn. Borde tänka på barnbarn nu Men hur skulle hon få barnbarn utan barn?
En gång sa Tove till Magnus att han kunde lämna henne, hitta en yngre kvinna som kunde ge honom barn, många barn. Han såg på henne med en blick som fick henne att ångra orden, och hon nämnde det aldrig mer.
De hade allt jobb, lägenhet, pengar men det räckte inte till lycka. Tove visste att hon skulle vara den bästa mamman i världen. Hon föreställde sig hur hon skulle vagga en liten människa som liknade dem, hur barnet skulle ta sina första steg, börja skolan Ibland försökte hon övertala sig själv: Många lever utan barn. Det är mitt öde. Gud ger mig inget barn, jag förtjänar det inte. Och hon letade efter fel i sig själv, något som straffade henne.
Kanske hjälpte böner, kanske var det deras tålamod och tro. En dag hände det mirakel de längtat efter.
Tove hade slutat hålla koll på menscykeln. När hon kände illamående en morgon trodde hon att hon ätit något dåligt kvällen innan. Men illamåendet kom igen nästa dag. Sedan kokade hon soppa, och köttlukten fick henne att må illa. Kanske? Nej, det kunde inte vara sant! Ändå gick hon till apoteket och köpte två olika tester.
Hur ofta hoppas vi inte på ett mirakel, men när det äntligen händer, tvivlar vi. Så var det med Tove hon trodde inte sina ögon när hon såg de två efterlängtade strecken. Hon väntade knappt tills Magnus kom hem från jobbet innan hon berättade.
Jag är gravid, flämtade hon så fort han steg in i lägenheten och räckte fram testet.
De föll i varandras armar och stod länge så, tills glädjetårarna torkat.
Magnus lät henne inte lyfta något tungt, förbjöd henne till och med att handla ensam så hon inte skulle bära tunga kassar. Ständigt frågade han hur hon mådde.
Sluta fjäska. Kvinnor äldre än jag föder barn, muttrade Tove.
Jag bryr mig inte om andra kvinnor. Jag vill inte att något ska hända dig eller vårt barn, sa han och kysste henne. Och dessutom, jag tycker om att ta hand om er.
När magen blev synlig kommenterade grannar och kollegor. Vissa var glada för deras skull, andra dolde inte sin negativitet.
Så ni provade IVF till slut?
Hon kommer inte att föda, eller så blir det ett monster, hörde Tove en granne säga på bänken utanför huset. Hon gick snabbt därifrån, lade handen på magen och viskade:
Lyssna inte på dem. Du kommer att bli den vackraste och smartaste. Hon visste redan att det blev en flicka.
Tove brukade undvika barnavdelningar, men nu gick hon in utan tvekan och valde de finaste kläderna. Hemma vecklade hon ut dem och föreställde sig sin dotter i dem. Hon höll den lilla tröjan mot ansiktet den luktade butik, men det var ändå hennes dotters kläder.
När det var dags att föda valde de det bästa sjukhuset och ett kejsarsnitt, av rädsla för komplikationer. De hade väntat för länge för att ta risker. Flickan föddes frisk. Inte en dag gick utan att de tackade någon där uppe för den gåvan de fått.
Tove fick ingen mjölk, så de köpte de dyraste och bästa ersättningarna. Båda kunde sitta i timmar och titta på den lilla sovande. Sedan kom de första tänderna, de första orden, de första stegen. Magnus föreslog att Tove inte skulle återvända till jobbet. Han tjänade bra hon kunde stanna hemma med barnet.
Inga dagis. Där blir de bara sjuka.
Dottern blev meningen med livet för Tove. Hon älskade att vara hemma med henne. Elsa växte upp i kärlek, vacker och snäll, utan att ge dem några problem.
Man vänjer sig vid lyckan, slutar märka den.
Elsa började skolan. En kväll satt hon och gjorde läxor, Magnus läste tidningen och Tove lagade middag. Hon skulle skära grönsaker till salladen när hon insåg att hon glömt köpa majonnäs.
Magnus, jag springer till affären, sa hon.
Mmm, mumlade han utan att titta upp.
När hon kom hem fortsatte hon med maten. Men när hon skulle ropa på Elsa, märkte hon att hon inte var hemma.
Magnus, var är Elsa?
Hon sprang till Linnéa ett tag.
När?
Så fort du gick.
Tove tittade på klockan halv sju. Man säger att en mor känner på sig när något är fel, men Tove kände ingenting, bara lugn. Linnéa bodde i huset bredvid. Varför oroa sig? Hon kunde gå och hämta dottern när som helst.
De åt utan henne. Sedan ringde Tove till Linnéas hemnummer. Mamman svarade.
Hej, det är Elsas mamma. Det är dags för henne att komma hem nu, sa Tove.
Hon är inte här. Vi trodde ni inte låtit henne komma. Har något hänt?
Va? utbrast Tove, luren föll ur handen. Magnus rusade fram.
Vad är det?
Elsa var inte hos Linnéa sa hon med stela läppar.
De klädde på sig och sprang ut. Höstkvällarna var mörka, gatlyktorna tända. De letade överallt, ropade, frågade grannar men Elsa var som uppslukad av jorden. Ingen hade sett henne.
Magnus ringde polisen.
Oroa er inte, vi hittar henne. Gå hem nu, hon kan komma tillbaka, sa en artig polisman.
De väntade, ryckte till vid varje ringning. Men Elsa kom inte tillbaka. Tove sov knappt, slumrade bara kort. Sökandet fortsatte i dagar. Förgäves.
Tove vägrade tro det värsta, höll fast vid hoppet. En månad gick, sedan två men Elsa hittades aldrig. Magnus och Tove slutade prata, undvek varandras blickar för att slippa se desperationen speglas tillbaka.
