“Du måste anstränga dig, flicka lilla,” sa Lydia med en sträng röst, som om hon var en skolinspektör.
Elin höll nästan på att skratta. Det här var så förväntat. Svärmodern, den där stela skolfröken, höll redan på att mäta henne med sin linjal innan lektionen ens börjat.
Ville, som satt bredvid, tittade bort. Man kunde se att han höll på att tänka “nu börjar det.” Men han ingrep inte. Och det var rätt. Det här var inte hans kamp.
“Anstränga mig?” upprepade Elin med ett lite överlägset leende. “Vad exakt menar du? Ska jag börja sy höstklänningar eller gå på danskurser?”
Samtalet utspelade sig i Lydias kök, där allt var dyrt och ståtligt: gardiner med volanger, chokladaskar i kristallskålar, ett stort träbord och stolar i champagnefärg. Vackert, men Elin skulle aldrig kunna bo här. Allt var för perfekt, som om ingen riktigt levde här utan bara spelade med i en TV-show.
“Elin, vår familj är bildad och kulturell,” förklarade Lydia, som om hon inte märkte sarkasmen i svärdotterns röst. “Vi är väluppfostrade människor, och här får inga främlingar slå rot.”
Elin nickade mekaniskt men lyssnade inte längre. Den här rollen kände hon alldeles för väl. Hon hade varit med om allt det här förut, men då hade hon varken erfarenhet eller självförtroende.
…Femton år tidigare var Elin helt annorlunda: ung, flitig, med stora troende ögon och en tro på att hon “måste vara en bra fru.” Henne själv älskade hon sin man, Pelle, väldigt mycket.
Men Pelle älskade bara sin mamma.
Hans första svärmor, Gun-Britt, kände sig tydligen som en lokal kändis. Hon hade starka åsikter om allt, en väldigt högröstad personlighet och en mening om precis allting. Redan vid andra familjemiddagen sa hon:
“Kycklingen är ju torr som en trasa! Men jag kan visa dig hur man lagar den ordentligt, eftersom din mamma uppenbarligen inte lärde dig.”
Då log Elin bara. Hon trodde att om hon var tålmodig och artig så skulle det uppskattas. Så hon kallade Gun-Britt för “mamma,” lagade julskinka precis som hon ville (med rimmad skinka istället för kokt) och lät henne kritisera allt: från läppstiftets färg till hur väl hon tvättade golven.
När dottern föddes blev det ännu värre. Gun-Britt höll utan uppehåll föreläsningar om “hur man uppfostrar en ordentlig flicka.” Allt med den där nedlåtande tonen och antydningar om att Elin var en dålig lärare. Som om en skomakare inte ens kunde laga sina egna skor.
“Blöjor är ju tortyr!” förkunnade Gun-Britt en dag och räckte över linnetyg till Elin. “Det är bara för lata föräldrar. Men du vill väl vara en bra mamma, eller hur?”
Pelle ingrep aldrig. Inte ens när deras dotter, som ännu inte kunde uttala “R,” frågade:
“Mamma, varför är du dum?”
Elin blev helt paff.
“Va? Vem har sagt så?”
“Farmor Gun-Britt.”
När Elin bad Pelle prata med sin mamma ryckte han bara på axlarna.
“Äsch, strunta i det. Hon sa väl bara något i affekt. Du vet hur hon är.”
Och det gjorde Elin. Förr hade hon ansträngt sig. Hon hade suttit vid festbordet och hört på offentliga anmärkningar om att hon “sparade på osten och förstörde hela rätten.” Köpt dyra presenter i hopp om att få en komplimang. Betett sig perfekt tills hon insåg att i Gun-Britts ögon skulle hon aldrig vara tillräckligt bra.
Efter det började Elin allvarligt fundera på skilsmässa och lämnade in pappren snart. Var det bara en “svår personlighet”? För Elin lät det bara som en ursäkt för dåligt beteende.
“Du kommer att dö ensam på en bänk! Bara katter ska ha dig nu!” förutspådde Gun-Britt.
Men katter fick hon aldrig, däremot behöll hon sin lägenhet, sitt jobb och sitt förnuft.
Och sedan kom Ville in i bilden. De träffades via gemensamma vänner, bytte nummer och började prata. Ville var kanske inte kär på riktigt och lovade inga guld och gröna skogar, men han respekterade hennes känslor. Han visste om hennes förflutna och accepterade hennes dotter utan problem.
Och så han ville gifta sig. Elin sa inte nej, men hon drog ut på det och väntade. Hon älskade Ville men ville inte hamna i en ny svärfamilj där hon aldrig skulle bli accepterad. Men Ville var annorlunda. Han sat inte sin mamma på en piedestal, så Elin vågade ta risken.
Nu, när hon satt i hans mammas kök, hörde hon samma monolog som förr, men kände inget skam eller rädsla längre. Bara en konstig känsla av déjà vu och lite tristess.
“Vi tar inte in vem som helst, förstår du,” fortsatte Lydia. “Ville är mjuk av sig, kanske ser han inte hela bilden eller säger inget. Men jag ser allt. Så… ansträng dig, flicka lilla.”
“Tack för dina värdefulla råd,” sa Elin kallt. “Men om du ursäktar så tänker jag fortsätta vara din sons fru. Jag har redan en familj. Min dotter, min man. Det räcker gott och väl.”
Hon väntade inte på att kvällen skulle ta slut utan reste sig, och Ville följde efter. När de kom ut tog han hennes hand direkt.
“Är du okej?” frågade han lågt.
“Jag mår bra. Oroa dig inte. Det här är ju bara en repris.”
Den här gången visste Elin precis vem hon var och vad hon stod för, så hon var inte rädd. Om hans mamma inte gillade henne? Ja, vad gör det? Hon var inte skyldig Lydia någonting.
…Nästan två år senare, efter det där “varningen” om att Elin måste anstränga sig, hade hon till Lydias stora besvikelse inte ens försökt. Inga besök, inga artighetsbetygelser, inga föreställningar. De bodde bara tyst och stilla tillsammans i hennes lägenhet. Och Ville kom bra överens med Elins dotter, Moa.
Kontakten med Lydia fanns, men den var strikt formell. Om det var någon högtid, ringde de bara. Presenter överlämnade bara Ville, och bara från honom. Inga bråk, men inga försök att närma sig heller.
Elin förbjöd inte Ville att träffa sin mamma. Det var ju hans mamma. Men hon lät inte Lydia komma över tröskeln. Ville respekterade det han hade ju hört samtalet den där dagen.
Och då kom jämförelserna med Pelle.
“Mamma säger att du spenderar för mycket. Kanske kan hon hjälpa dig med en inköpslista?” sa han en gång.
Och Elin hade faktiskt gått med på det då. Vilken idiot. Hon
