Först tyckte Hampus att mamma bara hade gått upp lite i vikt. Fast på ett konstigt sätt. Hennes midja blev plötsligt rundare, men annars var hon sig lik. Det kändes pinsamt att fråga, tänk om mamma skulle bli ledsen. Pappa satt tyst och såg på henne med ömhet i blicken, så Hampus låtsades som om han inte märkte något.
Men snart blev magen uppenbart större. En dag när han gick förbi föräldrarnas rum, såg han hur pappa smekte mammas mage och viskade något ömt till henne. Hon log belåtet. Det kändes genant att bevittna scenen, så han skyndade därifrån.
“Mamma väntar barn”, insåg Hampus plötsligt. Tanken chockade honom mer än den förvånade. Visst var mamma vacker och såg yngre ut än många klasskamraternas mammor, men ändåatt hon skulle vara gravid i sin ålder kändes fel. Han visste redan var barn kom ifrån, men att hans egna föräldrar fortfarande… det var svårt att acceptera.
“Pappa, väntar mamma barn?” frågade han en dag. På något sätt var det lättare att prata med pappa om det.
“Ja. Mamma har alltid drömt om en dotter. Dum i huvet att fråga, men vill du hellre ha en lillebror eller lillasyster?”
“Föds det barn i hennes ålder?”
“Vilken ålder? Mamma är bara trettiosex, jag är fyrtioett. Är du emot det?”
“Har någon frågat mig?” morrade Hampus. Pappa gav honom en lång blick.
“Du är gammal nog att förstå. Mamma har velat ha en dotter länge. När du föddes bodde vi i en hyreslägenhet. Hon stannade hemma med dig, jag jobbade ensam, och pengar räckte knappt. Så vi väntade. Sen dog mormor, och hennes lägenhet blev vår. Minns du henne?”
Hampus ryckte på axlarna.
“Vi renoverade och flyttade in. När du blev större började mamma jobba, och det blev lättare ekonomiskt. Jag köpte vår första bil. Dottern sköt vi upp, sa att det fanns tid. Sen… blev det inget. Tills nu, när vi nästan gett upp hoppet…”
“Jag hoppas det blir en dotter, som mamma vill. Men hon är ingen tjej längre. Var snäll mot henne, oroa henne inte. Om något känns fel, prata med mig. Överens?”
“Ja, ja, jag fattar.”
Sen fick de veta att det verkligen blev en flicka. Rosa kläder och små leksaker dök upp i huset. En pytteliten spjälsäng stod i hörnet. Mamma försvann ofta in i sig själv, som om hon lyssnade efter något inombords. Då blev pappa orolig, och Hampus kände hur hans egen oro växte.
Själv brydde han sig inte. En bebis? En lillasyster? Vem behövde blöjor och gråt? Han tänkte bara på Elin Bergman. Om föräldrarna ville ha ett barn till, vars problem. Mindre tjafs mot honom, åtminstone.
“Är det farligt? Att föda i hennes ålder?” undrade Hampus.
“Det finns risker i alla åldrar. Självklart är det tyngre nu än när hon väntade dig. Tretton år yngre då. Men vi bor inte i skogen. Bra sjukhus finns här. Allt blir bra”, suckade pappa.
“När då? Hur länge till?”
“Hon föder om två månader.”
Men mamma födde en månad för tidigt. Hampus vaknade av larm. Stön och spring hördes genom väggen. Han gned sömnen ur ögonen och gick mot deras rum. Mamma satt på sängen, höll sig i ryggen och gungade fram och tillbaka som en pendel. Pappa sprang runt och samlade ihop saker.
“Glöm inte papperen”, pressade mamma fram mellan sammanbitna läppar.
“Mamma”, sa Hampus och vaknade helt, infekterad av deras stress.
“Förlåt att vi väckte dig. Ambulansen… var är den?” pappa muttrade.
Dörrklockan ringde, och pappa rusade dit. Hampus stod kvar, osäker på om han skulle klä på sig eller stanna. Ambulanspersonalen kom in, ställde frågor om värkarna, vattengången. Ingen brydde sig om honom, så han smet ut.
När han kom tillbaka, klädd, höll pappa på att leda ut mamma. Hon hade fortfarande morgonrocken på sig. I dörren vände sig pappa om.
“Städa lite. Jag är snart tillbaka.” Han skulle säga mer, men mamma stönade och hängde sig fast i hans arm.
Hampus stod kvar en stund i tystnaden. Sen gick han in, tittade på klockan. Två timmar kvar att sova. Han vek ihop soffan, plockade undan och gick till köket. Pappa kom när han skulle gå till skolan.
“Har hon fött?” frågade Hampus och försökte läsa svaret i hans ansikte.
“Inte än. Dom släppte inte in mig. Häll upp lite kaffe.”
Hampus satte fram en kopp och gjorde mackor.
“Ska jag gå?”
“Gå. Jag ringer när det händer nåt.”
Hampus kom för sent till skolan.
“Kronvall har äntligen hedrat oss med sin närvaro. Varför sen?” frågade matteläraren.
“Ambulansen hämtade mamma.”
“Förlåt, sitt ner.”
“Hans mamma ska föda!” ropade Andersson, och klassen fnissade. Hampus vred på huvudet.
“Tyst! Kronvall, sitt ner. Vad är det roliga?”
Pappa ringde under sista lektionen.
“Kan jag gå ut?” Hampus räckte upp handen.
“Måste du? Tjugo minuter kvar. Lägg undan telefonen”, sa svenskläraren.
“Hans mamma är på BB”, skrek Andersson igen, men den här gången skrattade ingen.
“Gå du”, sa läraren.
“Pappa?” Hampus stod i korridoren.
“En flicka! Tre kilo och hundra gram!” pappa lät lättad.
“Nå?” frågade läraren när han kom in.
“Allt är bra, en flicka”, svarade Hampus mekaniskt.
“Nu blir Kronvall barnvakt!” hojtade Andersson, och klassen exploderade av skratt precis när klockan ringde.
Elin hann i fatt honom på vägen hem.
“Hur gammal är din mamma?”
“Trettiosex.”
“Jag är glad för din skull. En lillasyster är ju underbart. Jag är ensam… Mina föräldrar ville inga fler.” De pratade på, och för första gången kände Hampus en gnista av glädje över systern.
Tre dagar senare kom mamma hem.
“Vilken vacker liten”, sa pappa och betraktade dottern. Hampus såg inget vackert. Ett rynkigt litet kräk med rödaktigt ansikte. Elin var hans skönhetsideal. Sen öppnade bebisen munnen och skrek. Mamma tog upp henne och vaggade, muttrade “schhh”. Det kändes konstigt att hans mamma nu var någon annans mamma också.
“Vad ska hon heta?” undrade pappa.
“Vendela.”
“Låter som en katt. I
