**Dagboksanteckning 15 oktober**
Jag ställde noggrant upp tallrikarna på bordet, rättade till servetterna och kastade ännu en blick på klockan. Lars skulle vara hemma från jobbet om en halvtimme, så det var dags att lägga kotletterna i stekpannan. Potatisen var redan klar, salladen skuren och brödet lagt i fina skivor. Allt som det skulle vara, allt som han tyckte om.
“Mamma, får jag gå över till Elin ikväll? Hon har fått nya filmer från Stockholm,” ropade vår artonåriga dotter Moa från sitt rum.
“Nej, kära du, pappa kommer snart hem, vi ska äta middag tillsammans,” svarade jag utan att vända mig om. “Du kan gå senare.”
“Va fjantigt! Jag är ju arton!” protesterade hon, men lade inte upp någon större fight. Hon visste att jag inte skulle ge med mig.
Jag log för mig själv. Arton år fortfarande bara ett barn. Själv var jag redan gift vid den åldern, men Moa var fortfarande så naiv. Fast kanske var det lika bra. Låt henne få vara barn lite till.
Dörren smällde igen när Lars kom in. En storväxt man med grånande tinningar, trött men nöjd. Byggjobbet var slitigt, men det gav bra med pengar, och det var det viktigaste.
“Hej älskling,” sa han och pussade mig på kinden. “Det luktar gott.”
“Jag har gjort dina favoritkotletter, blandfärs,” log jag. “Sätt dig, jag serverar strax.”
“Var är Moa?”
“Hon är på sitt rum. Moa! Pappa är här!”
Hon kom springande och kramade om honom.
“Pappa, får jag gå till Elin efter middag? Hon har fått några riktigt intressanta filmer…”
Lars rynkade pannan.
“Vilka filmer? Inte något sliskigt amerikanskt trams, hoppas jag. Du borde fokusera på plugget. Snart är det högskola, du måste förbereda dig.”
“Men pappa, det är inget trams…”
“Nej, och det är slutdiskuterat!” röt han. “Eva, varför uppfostrar du inte den här flickan? Hon blir bara mer och mer olydig!”
Jag skyndade mig att sätta mig emellan.
“Åh, Lars, hon är bara ung och nyfiken. Moa, sätt dig och ät nu, vi pratar mer senare.”
Middagen fortsatte under tystnad. Lars berättade om jobbet, om hur cheferna ställde högre krav men sänkte bonusarna. Jag nickade, lade upp mer mat åt honom och hällde upp te. Moa satt tyst och stirrade ner i tallriken.
“Eva, vad säger grannarna om Johanssons?” frågade Lars plötsligt medan han åt den sista kotletten.
“Vad skulle de säga? De lever lugnt, stör ingen.”
“Nej, inte det. Jag hörde att fru Johansson fått ett kontorsjobb. Och nu sitter han hemma med barnen.”
Jag ställde ner tekoppen försiktigt.
“Vad är det för fel med det? Kanske passar det dem bättre så.”
“Hur kan det passa?” fräste han. “En man ska försörja sin familj, inte sitta hemma och leka dagmamma! Kvinnans plats är vid spisen och med barnen. Det är inte rätt, inte enligt våra värderingar.”
“Men om hon tjänar mer…”
“Inga men!” Small han näven i bordet. “Ordning ska det vara! Mannen är familjens överhuvud, kvinnan stöder. Punkt slut!”
Jag nickade tyst och började duka av. Jag hade aldrig varit bra på att säga emot, och jag hade inte heller velat. Varför bråka när man kan hålla tyst? Kanske hade han rätt. Jag hade ju själv varit hemma hela livet, och vi klarade oss bra.
Moa tittade på mig, sedan på sin pappa.
“Får jag i alla fall gå till Elin sen? Bara en stund?”
“Nej!” röt han. “Jag har sagt nej! Gå och plugga eller läs en bok. Inget ströande med kompisar!”
Hon suckade och gick till sitt rum. Jag såg efter henne med en stickande sorg i bröstet. Stackars flicka, aldrig något kul, alltid instängd. Men vad kunde jag göra? Pappa bestämmer.
Några dagar senare träffade jag grannen Karin på torget. Hon strålade av glädje.
“Eva, har du hört? Min Lina har kommit in på Handelshögskolan i Stockholm! Tänk, hon ska flytta dit!”
“Vad härligt,” sa jag uppriktigt glatt. “Vad ska hon läsa?”
“Ekonomi. Hon vill bli finansanalytiker, säger hon. Jag var orolig först så långt bort, ensam där men sen tänkte jag: varför hålla henne kvar här? Låt henne pröva livet, få se världen.”
“Och din man? Var han inte emot det?”
Karin tystnade en stund.
“Vi bråkade ordentligt. Han sa att kvinnor inte behöver högre utbildning, att hon ändå skulle gifta sig och skaffa barn. Men jag höll fast vid mitt tiderna har förändrats, kvinnor måste kunna försörja sig själva. Vi grälade nästan till slagsmål, men jag stod på mig. Jag tror inte hon kommer ångra sig.”
Jag nickade tyst. Hemma funderade jag länge på det. Moa skulle snart söka skola, men vart? Lars hade redan sagt sitt ingen högre utbildning för tjejer, hon kunde gå lärarhögsk
