Viktor, förlåt mig, sa hon, och hennes röst lät annorlunda lugn men på något sätt ny. Jag kunde inte göra på annat sätt.
Det här är ju omöjligt! Har du tappat förståndet, Gunnel? Viktor slängde nyckelknippan på bordet, och den skramlade mot en keramisk kakburk. Maj-Britt skulle aldrig göra så här! Hon skulle ringa!
Men det är ju det jag säger! Gunnel Jonsson reste sig från soffan, och halsduken gled ner från hennes grå hår. I går kväll gick hon till apoteket efter dina blodtryckstabletter, och sedan ingenting! Som uppslukad av jorden! Jag har varit uppe hela natten, ringt till sjukhusen, anmält henne försvunnen hos polisen!
Viktor sjönk tungt ner i sin favoritfåtölj och gned sig över ansiktet. Hans svägerska hade alltid varit nervös, men nu såg hon riktigt dålig ut rödkantade ögon efter en sömnlös natt, darrande händer.
Gunnel, lugna dig. Tänk om hon bara hälsade på en vän? Kommer du ihåg när Zeta Anderssons barnbarn var sjuk förra månaden? Maj-Britt satt hos henne hela natten.
Jag har ringt överallt! snyftade Gunnel. Till Zeta, till Nina i trappan bredvid, till Lotta från jobbet. Ingen har sett henne! Viktor, hon försvinner ju aldrig utan att säga till!
Det var sant. Maj-Britt, Viktors syster, levde ett stillsamt, förutsägbart liv. Klockan sju på morgonen frukost, sedan jobb på barnmottagningen där hon arbetat som sjuksköterska i tjugo år. På kvällen handla, laga middag, TV. På helgerna städning, tvätt, ibland ett besök hos Gunnel för att dricka te och prata om grannarnas nyheter.
Frågade du på apoteket? Viktor reste sig och gick till fönstret. På gården lekte barn, och det kändes på något sätt fel. Hur kunde de leka när Maj-Britt var borta?
Självklart frågade jag! Apotekaren Sara säger att hon såg henne vid åttatiden. Maj-Britt köpte dina tabletter och något mot hosta. Och sedan… Gunnel slog ut med händerna. Och sedan har ingen sett henne.
Viktor teg och försökte minnas gårdagskvällen. Han åt middag ensam eftersom Maj-Britt sagt att hon skulle springa till apoteket. Hon tog på sig sin blå rock, den hon köpt på rea förra året, plockade upp väskan och nycklarna.
Jag är snart tillbaka, Viktor, ropade hon från hallen. Håll koll på soppan så den inte bränns vid.
Det var de sista orden hon sa i den lägenheten.
Viktor väntade till nio, sedan till tio. Han stängde av soppan själv, åt den kalla middagen, såg på nyheterna. Vid halv elva började han oroa sig på riktigt, men tänkte att systern säkert pratat vid med någon bekant. Det hände sällan, men det hände.
På morgonen väcktes han av Gunnels telefonsamtal.
Viktor, sov Maj-Britt hos dig i natt? frågade hon upprört.
Vad menar du? Hon bor ju hemma, svarade Viktor förvirrat.
Hon kom aldrig hem! Sängen är obäddad, hennes väska med dokument ligger kvar. Jag trodde hon kanske kom hem till dig sent och stannade över…
Då förstod Viktor att något allvarligt hänt.
Gunnel, tänk om hon… träffat någon? föreslog han tveksamt. Maj-Britt är ju bara fyrtiosju, fortfarande en ung kvinna.
Gunnel fnös:
Åh, struntprat! Din syster har inte velat veta av män sedan skilsmässan från Gunnar. Hur många gånger har jag inte försökt övertala henne gå på dans i folkets hus, träffa någon trevlig. Men hon bara ingen tid, för mycket att göra, jobbet, trötthet.
Men folk försvinner ju inte bara så där! kände Viktor hur oron växte i bröstet. Något måste ha hänt.
Precis! Något måste ha hänt! Gunnel grep honom i ärmen. Tänk om hon blev rånad? Eller attackerad? Minns du när Maria från åttonde våningen fick sin väska snodd förra månaden?
Då skulle hon ju vara på sjukhus eller hos polisen. Du säger ju att du ringt överallt.
Jag har ringt! Och vet du vad de sa? Att en vuxen människa har rätt att gå vart hon vill! Att man bara kan anmäla någon försvunnen efter tre dygn! Tre dygn, Viktor! Och tänk om…
Gunnel avslutade inte meningen, men Viktor förstod. Båda tänkte det värsta.
Någon ringde på dörren. Gunnel rusade för att öppna, och ett hopp lyste upp hennes ansikte.
Maj-Britt? ropade hon medan hon fumlade med låset.
Men på tröskeln stod grannen, moster Agnes från första våningen, med en kasse i handen.
Gunnel, vad har hänt? Jag hörde dig gråta i natt… Och nu högljutt prat…
Maj-Britt är borta, svarade Gunnel kort. Hon gick ut i går kväll och kom inte tillbaka.
Moster Agnes gav till ett utrop och ställde ner kassen.
Herregud! Men jag såg henne i går! Vid halv åtta-tiden, jag gick ner, och hon kom emot mig. Vi hälsade, hon sa att hon var på väg till apoteket.
Och inget mer? Sa hon inget annat?
Nej, inget särskilt. Fast… Moster Agnes rynkade pannan. Hon verkade lite underlig. Inte ledsen, inte glad, utan som om… hon tagit ett beslut. Du vet, när någon bestämt sig för något viktigt?
Viktor och Gunnel såg på varandra. Vad kunde Maj-Britt ha bestämt sig för? Hon var aldrig impulsiv, alltid genomtänkt.
Kanske något på jobbet? föreslog moster Agnes. Jag hörde att det ska bli nedskärningar på mottagningen.
Nej, skakade Gunnel på huvudet. Maj-Britt har jobbat där i tjugo år, hon skulle vara den sista de säger upp. Dessutom sa hon nyligen att de anställt en ny sjuksköterska, ung, som hon ska lära upp.
Viktor mindes när systern berättade om sin nya kollega en flicka vid namn Linn, precis färdigutbildad.
Duktig tjej, hade Maj-Britt sagt, men hon har så bråttom. Vill ha allt på en gång karriär, äktenskap, barn. Och jag säger till henne ta det lugnt, livet är långt, du hinner.
Nu lät orden bittra.
Moster Agnes gick, efter att lovat fråga runt hos grannarna. Viktor och Gunnel blev ensamma kvar.
Vi åker till hennes lägenhet, föreslog Viktor. Kanske hittar vi anteckningar, telefonnummer…
Jag har redan gått igenom allt! Gunnel viftade avvärjande. Inga lappar, inget konstigt. Allt som
