Jag var på väg hem längs en välbekant landsväg, en av dessa där det knappt finns några bilar, bara skog och frisk luft. En helt vanlig dag, ingenting anade att något märkligt skulle hända.
Plötsligt fick jag syn på något mörkt som satt precis vid vägkanten. När jag kom närmare insåg jag att det var… en björnhona. Hon satt på bakbenen och viftade nästan med tassen, som om hon försökte få min uppmärksamtion.
Först tänkte jag att hon kanske rymt från en cirkus eller bara kommit ut från skogen men hjärtat hoppade ändå till av förskräckelse. Jag var på vippen att ge mig iväg i full fart, när jag såg något underligt som fick mig att stanna.
Hon reste sig långsamt och började gå mot skogen, vände sig om då och då för att se om jag följde efter. Nyfikenhet och något slags instinkt fick mig att inte köra vidare.
Efter några meter, där träden stod lite glest, fick jag syn på en björnunge. En plastburk satt fastklämd över hans huvud den lilla slet desperat för att komma loss, men utan framgång.
Då förstod jag: björnhonan ville inte attackera, hon bad om hjälp åt sin unge.
Jag rörde mig försiktigt, för att inte reta upp mamman, och lyckades lirkade loss burken från björnungens huvud.
Björnhonan gick genast fram, slickade av ungen för att se om allt var som det skulle, och försvann sedan långsamt med honom in bland träden.
Innan de försvann helt, vände hon sig om en sista gång i hennes blick fanns något som liknade tacksamhet.
Jag stod kvar några sekunder, hämtade andan och skyndade sedan tillbaka till bilen. Den här dagen kommer jag nog att minnas resten av livet.
