**Dagboksinlägg**
En kväll efter danslektionen berättade min femåriga dotter att hon skulle få en ny mamma hennes danslärare. Jag försökte hålla mig lugn, men hennes ord lät inget som ett skämt. Ju mer hon pratade, desto tydligare blev det att det pågick något bakom min rygg något jag inte ens vågat tänka på.
Jag offrade min dröm för min dotter. Ända sedan jag var liten hade jag drömt om att bli professionell dansare. Jag älskade musiken, de graciösa rörelserna, glittret från kostymerna. Dans gjorde mig levande, som om jag kunde fly. En tid verkade det som om jag var på väg.
Jag tävlade i små tävlingar och arbetade hårt för att bli bättre. Även efter att jag gifte mig med Anders fortsatte jag att gå till studion, höll fast vid min dröm.
Vi hade inte planerat att få barn så snart, men livet överraskade oss. Jag upptäckte att jag var gravid, och allt förändrades över en natt.
Mina prioriteringar skiftade. Jag slutade dansa, trodde det bara var tillfälligt. Men när Elsa föddes blev det klart att jag inte kunde återvända. Tiden, energin, chanserna allt var borta. Nu var jag mamma.
Ändå ångrade jag det aldrig. Elsa var det finaste som hänt mig. Hennes små händer, stora ögon, sättet hon sa Mamma hon fyllde mitt hjärta på ett sätt dans aldrig kunde.
Jag älskade henne mer än jag trott var möjligt.
Men en dröm, även om den läggs åt sidan, lever kvar inom en. Och innerst hoppades jag att Elsa en dag skulle älska dans lika mycket.
Därför, när hon kom till mig och sa att hon ville börja dansa efter att Anders visat henne videor från mina framträdanden, höll jag nästan på att gråta. Jag anmälde henne samma dag. Veckan efter började hon.
Men snart märkte jag att Anders betedde sig annorlunda. Distanserad, alltid sen från jobbet, tyst när han kom hem.
En kväll höll jag inte tillbaka längre. Jag såg på honom över köksbordet och frågade: Tycker du inte om att Elsa dansar?
Han såg förvånad ut. Nej. Varför tror du det?
Du har varit annorlunda. Kommer hem sent. Pratar inte med mig som förr. Du verkar avlägsen.
Han suckade. Saga, det är inget att oroa sig för.
Jo, sa jag. Du berättar aldrig vad du gör på jobbet längre. Äter middag under tystnad. Undviker ögonkontakt.
Han lutade sig tillbaka. Jag har bara varit upptagen. Det är allt.
Jag vet att du aldrig gillat dans, sa jag. Du dansade aldrig med mig. Inte ens på vårt bröllop. Inte på fester. Jag lät det vara. Men kanske stör det dig nu. Kanske vill du inte att Elsa ska dansa heller.
Han skakade på huvudet. Det stämmer inte. Jag ser hennes glädje när hon kommer hem från träningen.
Vad är det då? frågade jag. Berätta, snälla.
Han tvekade. Det är inget. Du övertänker. Snart jobbar jag inte så sent.
Han reste sig, kom fram och kramade mig. Strök mig över håret som förr. Jag slöt ögonen. Men i bröstet kändes det fortfarande fel. Något var inte som det skulle.
Efter samtalet verkade det bli bättre. Anders kom hem tidigare. Han stannade inte så länge på jobbet, pratade mer när han kom hem. Berättade småsaker igen vad han åt till lunch, någon rolig sak på jobbet, hur trafiken varit hemsk. Jag började andas lättare.
Jag trodde jag kanske överreagerat. Kanske hade han bara jobbat hårt och behövde tid för sig själv. Jag ville tro det. Verkligen.
Sedan en eftermiddag tog jag hans telefon för att söka efter ett recept. Min var död, och jag hade bråttom.
När jag skrev dök en lista med betalningar upp. Konstiga utlägg. Inga namn. Inga butiker. Bara belopp och en kod. Jag blev kall. Anders berättade alltid när han köpte något. Alltid.
Han var typen som ringde och frågade om jag ville ha något när han var i affären. Så vad var detta?
Jag stirrade på skärmen. Sedan kom jag ihåg att vår årsdag närmade sig. Kanske planerade han något. En resa? En överraskning? Det kunde förklara de hemliga betalningarna.
Jag ville tro det, så nästa morgon, efter han åkt till jobbet, letade jag efter en present. Jag borde inte gjort det. Det var lurigt. Men jag kunde inte låta bli.
Jag gick in i hans arbetsrum först. Letade i lådor, bakom böcker, under papper. Inget.
Sedan öppnade jag garderoben. Allt var välvikt, som vanligt. Men en skjorta låg i hörnet.
Jag plockade upp den. Glitter. Rosa, glittrigt glitter. Sånt som fastnar på huden. Sånt som används i smink.
Jag äger inget sånt. Jag stod där, höll i skjortan, och en tanke slog mig: Var i helvete hade han varit?
Jag tog telefonen och skrev: När du kommer hem ska vi prata allvar.
Jag lade skjortan på sängen. Orkade inte röra den igen. Sedan åkte jag och hämtade Elsa på dagis. Försökte vara lugn, men händerna darrade på ratten. Elsas röst fick mig att vakna.
Hon klättrade in i bilen med ett stort leende och berättade om sin dag. Visade sina teckningar klotter av hus, hjärtan och streckgubbar. Berättade hur Wilma inte ville dela sina kritor och hur Noah grät för någon tog hans mellanmål. Dagisdramatik.
En värld av små människor med stora känslor. Jag nickade och log när jag kunde, men tankarna snurrade.
När vi kom hem frågade Elsa: Ska jag på dans idag?
Jag tvekade. Jag vet inte om pappa kan ta dig.
Hennes ansikte föll. Men varför? Jag vill verkligen gå!
Jag såg på henne. Min älskling. Hennes ögon fulla av hopp. Jag kunde inte svika henne.
Jag skrev till Anders igen: Glöm det. Vi pratar när du och Elsa kommer hem från dansen.
När Anders kom sa jag inget. Kunde inte ens se på honom. Räckte fram Elsas dansväska och vände mig bort. Han frågade inget. Tog henne och gick.
Så fort dörren stängde började jag gå fram och tillbaka. Köket, vardagsrummet, hallen.
Jag tänkte på vad jag skulle göra om det var sant. Om han var otrogen. Jag hade redan bestämt mig. Jag skulle inte stanna. Inte för Elsa. Inte för någon.
Jag satte mig i soffan och stirrade på våra familjefoton. Vårt bröllop. Elsas första födelsedag. Jul i matchande pyjamas.
Det gjorde ont att se dem. Jag litade på Anders. Älskade honom av hela mitt hjärta. Och nu känd
