Ryggen värkte, men det hindrade henne inte från att gå och öppna dörren.
Annika torkade sina fuktiga händer, stönade till av smärtan och gick mot ytterdörren. Det var tredje gången någon ringde på försiktigt, nästan blygt. Hon hade varit upptagen med att putsa fönstret och hann inte genast. Bakom dörren stod en ung flicka, söt men blek med trötta ögon.
“Annika, jag hörde att ni kanske hyr ut ett rum?”
“Åh, dessa grannar! Alltid skickar de folk hit. Jag hyr inte ut något, har aldrig gjort det.”
“Men man sa att ni har tre rum.”
“Och? Måste jag hyra ut dem? Jag är van vid att bo ensam.”
“Förlåt mig. De sa att ni var troende, så jag tänkte…”
Flickan vände sig bort, tårarna vällde upp. Hennes axlar darrade när hon långsamt började gå nerför trappan.
“Hördu, kom tillbaka! Jag har inte sagt nej än! Ungdomar nuförtiden så känsliga. Kom in så får vi prata. Vad heter du? Vi kan väl tuta?”
“Lovisa.”
“Lovisa? Har du någon koppling till havet, lilla du?”
“Jag har ingen far. Jag är föräldralös. Ingen mor heller. Jag hittades i en trappuppgång av några snälla människor som tog mig till polisen. Jag var mindre än en månad gammal.”
“Nåväl, ta inte illa upp. Kom, vi tar en kopp te och pratar. Är du hungrig?”
“Nej, jag köpte en bulle.”
“En bulle! Åh, ungdom ni tänker inte på er hälsa, och vid trettio har ni magsår. Sitt ner, det finns ärter soppa kvar. Vi värmar också lite te. Jag har massor av sylt. Min man dog för fem år sen, men jag lagar alltid mat för två av gammal vana. Vi äter, sen hjälper du mig att putsa klart fönstret.”
“Annika, kan jag göra något annat? Jag är yr, jag är rädd att ramla jag är gravid.”
“Kors i jösse namn! Så du har låtit dig frestas?”
“Varför antar ni det direkt? Jag är gift. Viktor, från samma barnhem som jag. Men han kallades in till militären. Nyligen kom han på permission. När hyresvärdinnan fick veta att jag väntade barn, fick jag flytta. Hon gav mig en vecka. Vi bodde inte långt ifrån här. Men ni förstår omständigheterna…”
“Omständigheterna… Vad ska jag göra med dig? Då flyttar jag min säng till Pauls gamla rum. Du kan få mitt rum. Jag tar inga pengar av dig, glöm det det skulle göra mig arg. Hämta dina saker.”
“Det är inte långt. Allt vi äger, Viktor och jag, ligger i en väska i porten. Veckan är slut, jag har redan gått till flera hus i morse med mitt bagage.”
Så blev de två… Lovisa fortsatte studera till kläddesigner. Annika hade varit sjukskriven i många år efter en allvarlig tågolycka och stannade hemma, virkade spetsdetaljer, barnskor och sålde dem på torget. Hennes varor såldes bra lätta som sjöskum. Ekonomiskt var det ingen brist. De odlade också grönsaker i trädgården. På lördagar arbetade de där tillsammans. På söndagar gick Annika till kyrkan, medan Lovisa stannade hemma och läste Viktors brev. Hon gick sällan själv, klagade över ryggont och huvudvärk.
En lördag, med skörden klar, lade de marken för vinter. Lovisa tröttnade snabbt, och Annika skickade in henne i stugan för att vila och lyssna på gamla skivor hon och hennes man köpt för länge sen. Just den dagen, efter att ha krattat, lade Lovisa sig ner. Annika tänkte över elden med torra grenar. Plötsligt hörde hon Lovisa skrika: “Mamma! Mamma, kom fort!” Hjärtat bultade, hon sprang trots benen och ryggen. Lovisa höll sig om magen. Annika övertalade grannen att köra dem till BB i sin gamla Volvo. Lovisa stönade: “Mamma, det gör så ont! Men det är för tidigt jag ska föra i mitten av januari. Mamma, be för mig, du kan det!” Annika grät och bad.
De bar in Lovisa på bår. Grannen lämnade Annika hemma, gråtande. Hela natten bad hon till Jungfru Maria. Nästa morgon ringde hon BB.
“Din dotter mår bra. Hon kallade på er och Viktor, grät, men somnade slutligen. Läkaren säger missfallsrisken är över, men hon måste stanna några veckor. Ät ordentligt, hon har lågt järnvärde.”
När Lovisa kom hem pratade de länge. Hon talade bara om Viktor.
“Han är inte hittad som jag. Han är föräldralös. Vi var alltid tillsammans på barnhemmet. Vänner från skolan, sen förälskade. Han är så omtänksam mer än kärlek, tror jag. Vill ni se hans foto? Här, andra från höger. Han ler…”
“Vacker pojke…” Annika ville inte göra Lovisa ledsen. Hon behövde nya glasögon. Soldatbilden var liten, hon såg varken andra eller tredje bara konturer. “Lovisa, varför kallade du mig ‘mamma’ i trädgården?”
“Åh, det glömde jag. Av rädsla. Gamla vana från barnhemmet. Där kallade vi alla vuxna för mamma och pappa, från chefen till rörmokaren. Jag hade nästan slutat, men när jag blir stressad… Förlåt mig.”
“Jag förstår.” Annika suckade besviket.
“Moster Annika, berätta om er. Varför finns inga foton av er man eller barn i lägenheten? Ni har väl inga barn?”
“Nej. Jag hade en son, men han dog som spädbarn. Efter olyckan kunde jag inte få fler. Min man var som mitt barn. Jag älskade honom det var allt jag kunde. För mig var han, som Viktor är för dig, hela världen. När han dog tog jag bort alla foton. Trots att jag är troende och vet att han är hos Gud, var det för svårt. Att se ett foto och gråta. Jag gömde dem istället. Han behöver mina böner, inte mina tårar. Be Viktor ta en större bild, så sätter vi den i en ram. Jag har en någonstans.”
På julafton förberedde de festen, dekorerade och väntade på den första stjärnan. Lovisa satt inte still, gnuggade ryggen.
“Du mår inte bra, älskling. Du lyssnar inte. Varför squirms du som ett barn?”
“Moster Annika, ring ambulansen. Jag ska föda.”
“Men snälla, det är väl inte dags än?”
“Jag måste ha räknat fel. Ring, jag kan inte vänta längre.”
En halvtimme senare var de på sjukhuset. Juldagen födde Lovisa en flicka. Annika skickade ett telegram till Viktor.
Januari blev hektisk. Bebisen gav glädje men också bekymmer. Med Viktors tillstånd döptes hon till Anna. Annika grät av rörelse. Lille Anna fyllde deras dagarOch så fanns de plötsligt där, alla tre Annika, Lovisa och lilla Anna, som om ödet äntligen gett dem den familj de alltid saknat.
