Det lyckades att komma upp på fast mark
“Mitt hjärta, lycka till med proven,” sa Marina oroligt när hon på morgonen vinkade av sin ende son Niklas till universitetet.
Han skulle åka till en grannstad för inträdesprov. Hon peppade honom, gav honom frukost och skickade iväg honom för att ta nya höjder.
“Tack mamma, oroa dig inte, allt kommer att gå bra. Chansen att komma in på statligt är liten” Dörren slog igen bakom honom, och hennes man Anton hade redan åkt till jobbet.
Marina och Anton hade varit gifta i tjugotvå år. Under den tiden hade de fått sonen Niklas och uppfostrat honom till en bra kille. Föräldrarna var säkra på att endast det bästa väntade honom i livet. Han växte upp i välstånd, reste med dem och omgavs av kärlek och omtanke. Niklas ställde heller inte till problem, utan var lugn och ansvarsfull.
När Niklas var liten hade Marina och Anton jobbat hårt och lämnat honom hos farmorn. Så hade de startat sitt lilla företag. Marina sålde på marknaden, men efter ett tag stabiliserade det sig och de fick lite extra pengar.
“Marina, det räcker nu med marknaden. Jag tycker du ska stanna hemma och sköta hushållet,” sa Anton en dag.
“Men jag vill att vi ska ha det bra, därför måste jag hjälpa dig,” invände hon. “Dessutom är det tråkigt att sitta hemma.”
“Du har alltid vetat mina åsikter och delat dem: hustrun ska vara hemma och sköta hemmet, medan mannen försörjer familjen,” förtydligade Anton.
Marina hade lärt sig sedan barnsben att en kvinnas plikt var att följa sin man för att bevara familjen. Och vad kunde hon säga? Hon hade inga skäl att säga nej. Deras ekonomi var trygg, och företaget blomstrade.
“Vår nya lägenhet, som vi precis tagit lån för, behöver omvårdnad och värme, och Niklas behöver din tid. Dessutom börjar han snart skolan.”
“Jag håller med, Anton. Jag har inget emot det. Det är dags att bygga vårt lilla hem. Du har alltid så kloka tankar,” log Marina.
Inombords tyckte Marina om att fatta egna beslut och vara aktiv, för hon och Anton hade byggt upp allt tillsammans. Men hon accepterade sin roll och blev hemmafru, hemvårderskan. Ändå hjälpte hon Anton med bokföringen och skötte företagets ekonomi hennes ekonomutbildning kom väl till pass.
“Marina, jag tänkte köpa ett sommarställe på landet,” sa Anton en dag. “Vi har bil, så det är inga problem att ta oss dit. Då kan vi komma bort från stadens hetta, särskilt på sommaren.”
“Åh, Anton, du gör mina drömmar verkliga! Jag tänkte precis föreslå samma sak,” sa Marina glatt. Trots hans upptagenhet tillbringade de helgerna och ibland semestern på landet.
Den morgonen när Niklas åkte till provet bestämde sig Marina för att baka en kaka för att lugna nerverna. Hon gick ut i köket och tog fram mjölet.
“Det går nog bra för Niklas, även om det blir på privatavdelningen. Han klarade sig hyfsat i skolan,” tänkte hon. Plötsligt hördes en dörr slå igen i lägenheten. “Har Niklas kommit tillbaka? Glömt något? Anton åkte ju för två timmar sedan.”
Men det var Anton som kom in.
“Vad har hänt? Varför är du inte på jobbet?” frågade hon förvånat.
“Skulle du inte till din mamma? Du sa att hon var sjuk,” undrade Anton och mötte inte hennes blick.
“Jag tänkte åka efter lunch. Jag har just skickat iväg Niklas och ville baka en kaka. Jag är lite nervös för hans skull.”
Anton teg en stund, sedan sa han:
“Bra, då kan vi lösa det här direkt. Jag lämnar dig, för jag är kär i en annan kvinna. Jag ansöker om skilsmässa själv. Jag kom för att hämta mina saker.”
Marinas värld rasade samman. Hon blev stel av chock och stammade fram oklara ord. Anton packade lugnt sina saker i en väska. Hon kände hur luften i lägenheten blev tjock och svår att andas.
“Men Niklas då? Vi kan inte göra honom så ont nu när han har prov. Kan vi inte vänta lite?”
“Vadå Niklas? Jag har bestämt att han inte ska börja plugga i år. Han kommer inte in på statligt, och jag tänker inte betala för privat. Jag har andra utgifter nu. Han kan jobba ett år eller göra lumpen,” sa Anton likgiltigt, som om det var en given sak.
“Anton, han är din son, din enda. Gör inte så mot honom. Stöd honom.”
“Bli inte hysterisk, Marina. Allt är redan bestämt. Det är inte lätt för mig heller.” Han gick och slog igen dörren.
Tystnaden i lägenheten var öronbedövande. En fråga malde i hennes huvud:
“Vad händer med Niklas? Jag säger inget än. Inte förrän proven är klara. Jag säger att pappa åkte på jobbresa.”
Marina var förstörd. Tusen tankar malde i huvudet. Senare fick hon veta att Anton för två månader sedan hade överfört sin del av lägenheten och andra tillgångar till sin mamma. Båda hade hållit tyst. Även om de tjänat ihop pengarna tillsammans.
“Så här går det! Jag trodde på Anton, och hela tiden höll han på bakom min rygg. Jag anade inget.”
Snart kom Niklas hem. Proven var klara, och som väntat kom han in på privatavdelning. Så fort han kom hem märkte han att något var fel. Han tittade frågande på sin mamma.
“Niklas, det har hänt något. Pappa har lämnat oss för en annan kvinna. Vi klarar inte att betala för din utbildning. Han vill inte hjälpa till.”
Niklas trodde henne inte och ringde sin pappa, som bekräftade allt. Niklas blev ledsen. Han satt tyst länge, sedan sa han:
“Mamma, oroa dig inte. Vi klarar oss. Glöm den förrädaren. Jag byter till distansstudier och skaffar ett jobb. Vi lever utan honom.”
Marina blev förvånad över hur lugnt han hanterade det. Hon avundades honom och tänkte:
“Han gråter nu, men imorgon är det en ny dag med nya problem och besvikelser.”
Nästa dag åkte Niklas för att ordna distansstudier. Snart fick han jobb som budbärare. Marina började söka arbete. Ingen ville anställa henne inom ekonomi, så hon fick jobb på en blomsteraffär nära hemmet.
Efter skilsmässan skulle Anton betala henne hälften av pengarna företaget var ju deras gemensamma. Sedan fick de se.
Anton hämtade resten av sina saker. Han tog med sig en gammal byrå och ett antikt bord. Men Marina bytte lås och lät honom inte komma in igen.
Ett år senare hade Anton betalat. Marina jobbade kvar i blomsteraffären, men då hände det oväntade. Ägaren blev svårt sjuk cancer och ville sälja butiken.
“Marina, jag orkar inte jobba längre. Min son vill inte ha affären. Vill du köpa den? Du vet hur allt
